När kommer nästa terrordåd

Så har det hänt igen då...

Ett terrordåd har avvärjts.
Denna gång var kyrkor måltavla och alla drar väl en lättnadens suck över att det inte blev den katastrof som en sjuk hjärna planerat.

Det som inte fick ske höll på att bli.

Vi behöver verkligen inte mer nu.

Det som pågår i Syrien och länder som Jemen är obeskrivligt i sin fasa och det faller sig som (jag höll på att skriva naturligt) att även vi i väst befinner oss i ett lågfrekvent krig mot terrorismen.

I tider som dessa är det så viktigt att vi bekämpar rädsla med kurage och att vi i det innefattar barmhärtighet och medlidande åt de skadade som väller in i massor i livsfarliga övergångar på medelhavet.

Låt inte terroristerna få sin vilja fram.

Världen behöver oss mer än någonsin.

Du, jag, och alla andra.

Kyrkans tidning

Brinn, rom...brinn

I Östersund har ett härbärge för EU-migranter brandhotats och därför blivit tvunget att stänga.

Ut i kylan bara med människor som tillhör de allra, allra, mest utsatta.

Slit och släng.

Kyrkan gråter.

Somliga menar att EU-migranterna inte alls har här att göra utan får skylla sig själva för alla umbäranden och allt jäkelskap de utsätts för.

Precis som om människor förtjänar bekymmer för att de inte haft privilegiet att växa upp i ett land likt Sverige där (man iallafall skulle ha kunnat inbilla sig att) medborgarna fostrats till medkänsla om de sämre lottade.

Hur är det nu?

Är vi verkligen så bortskämda här i landet att vi tror att vi har rätten att ställa oss över andra människor för att de är fattiga eller annorlunda?

Handlar det endast om enskilda individers okunskap?

Är det bara störda personer som uppbär dessa åsikter?

Att andra människor är så lite värda att de är att betrakta som lovligt byte.
Att det är rätt att hota, bränna, spotta och förstöra?

Vad är sant egentligen?

Hur kan det exempelvis komma sig att ett parti som Sverigedemokraterna tar över kristdemokrater (som borde vara uppfödda med en moralisk kompass) just genom att rikta finger mot dessa EU-migranter?

Jag anser att EU-migranterna (eller romerna) är en väldigt viktig markör för, tja, vad skall man kalla det för egentligen?

Låt oss säga vår självgoda ondska för enkelhetens skull.

Det ordnas lite härbärgen och skjuts till några miljoner hit eller dit.

Och det finns naturligtvis engagerade människor som uppbådar både tid och kärlek för att hjälpa.

Problemet är att de är så få.

Många skiter faktiskt i om romer får sina tältläger antända, blir spottade på gatan, eller hånade.

Jesus sade ungefär:

 "Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig." 

I Sverige bryr man sig mer om skattesänkningar och bolån.

Någonstans på vägen försvann den allmänna medkänslan...eller kostar den helt enkelt för mycket?

Allt prissätts numera.

Det kostar för affärsinnehavare att ha tiggare utanför dörren.

Människor blir så besvärade att de undviker att handla.

Besvär kostar pengar.

Därför är det legio att bränna, hota, spotta.

Fast det säger man ju inte.

Och på sin kant hetsar Sverigedemokraterna som snart har 20% av väljarkåren bakom sig.

Det är någonting som har gått snett i Sverige.

Det självgoda hatet breder ut sig.

Om man bara visste vilka man skulle mana till motkamp.

Men när din granne, vän, make, följer som får i ondskans spår.

Då är det inte helt lätt.

Kyrkans tidning

    

Kyrkan lyser med sin närvaro

Efter det hemska som skedde i Uddevalla visar kyrkan att den har en plats att fylla för alla och envar.

Precis som det borde vara, i det mest perfekta av universum, får sörjande ett rum att andas i oavsett religion, politisk åskådning eller ursprung.

Det är uppmuntrande att se hur den Islamska världen möter den kristna i samförstånd.

Speciellt nu när vi skräms av IS och dess barbari mot hela kristenheten.

Vi ser att allt inte är svart eller vitt.
Motståndare mot motståndare.

Det finns ett ljus som vi alla kan ta del av, där kärlek och hopp är det allenarådande.

Händelserna i Uddevalla visar hur snabbt mörkret kan ta plats i ett samhälle, men också att det finns positiva krafter som snabbt träder i kraft och jagar bort det onda.

Något som får människor att våga hoppas.

Förhoppningsvis kan nu lugnet återfinna sig i en stad drabbad av det meningslösa våldet.

Kanske vågar dess innevånare åter vandra tryggt på gatorna och mitt i alltihop har kyrkan visat att dess barriärer håller.

Och i en tid tå vi talar om avkristningen och byråkratin finner vi ändå att gamla sanningar inte låter sig ändras hur lättvindigt som helst.

Kyrkan är en plats för alla.

Tröst och barmhärtighet är fortfarande honnörsord.

Kyrkans tidning