Kaos, död och övervakning

Jag orkar knappt ta till mig alla nyheter från Japan.
Det är jordbävningar, vågskvalp av en jättes dimensioner, samt exploderande kärnkraftverk.
Man väntar sig nästan en Godzilla upprätt, rytande mot tv-kamerorna, med sina kloförsedda armar skakande en Mazda upp och ner.

Det vore en logisk följd av händelseutvecklingen när det gäller den fullkomligt bisarra B-film som utspelar sig mitt framför ögonen på oss här i vårt eget lilla trygghetsnarkomaniserade land.
Här var vi kan följa rapport efter rapport i media utan att ens behöva känna efter med lilltån hur alla desperata, nödlidande människor måste ha det nu.

Japaner hamstrar mat samt vatten och är mycket uppskrämda inför tanken på ännu ett stort skalv alltmedan de flyr med det de har kvar från storstäder som Tokyo.
Samtidigt tycks strålningskatastrofen vara ett faktum och det är väl den som framtiden först och främst kommer att bli hågkommen för.
Lik flyter längs stränderna och länge, länge kommer man att få söka sina anhöriga bland drivved och bråte.

Hela Japans industri riskerar att slås ut och tsunamins efterdyningar drabbar snart resten av världen som med stor sannolikhet dras ned i ännu en konjunktursvacka.

Här hemma har den gamla kärnkraftsdebatten fått liv och de tidigare så påstridiga, av branchen sponsrade "ja sägarna" håller en ovanligt låg profil. Man hör i alla fall inte längre den där klassiska devisen om att kärnkraften är helt säker som energikälla. Uppenbarligen har man insatt att det åtminstone för tillfället är bäst att hålla käften vad gäller det påståendet.

Kan något liknande hända i Sverige?
Nej sannolikt inte.
Men redan Tage Danielsson lärde oss på sin tid hur sannolikhet är till sin natur.

Så vad har vi då här hemma?
Bakom alla svarta rubriker från det japanska infernot.

En sådan här "Flashbulb" borde gå att snyltas på för att droppa lite inrikespolitiskt tjafs som man vill bli ihågkommen för. Således har en Moderat gått ut och minsann försvarat självaste yttrandefriheten.
Det kan nämligen vara bra inom ett parti att ha någon som säger si när en annan säger så för då blir folk förvirrade och tyr sig till det mest för honom/henne sympatiska alternativet.

I alla fall, någon med det för en Moderat så passande namnet Bengtzboe (inte taget det inte) gruvar sig svåreligen i en lång debattartikel om hur datalagringsdirektivet kryper allt närmare, och han uppmanar sina eminenta partikollegor att ta avstånd från det Orwellska samhälle, vilket med detta direktiv blir den direkta följden.

För är det i själva verket inte så som Bengtzboe beskriver; nämligen att borgarna och framför allt Moderaterna alltid har varit mot direktivet? Det handlar helt enkelt om en partiell minnesförlust, inget mera.

Självaste Beatrice Ask lär ha sagt:

"förslaget innebär att alla som använder sig av elektroniska kommunikationsformer får acceptera att bli registrerade och övervakade. Det är en allvarlig kränkning av den personliga integriteten och de mänskliga rättigheterna."

Hela saken är egentligen helt och hållet Bodström och de andra såssarnas fel.

Allting är deras fel.

De modiga borgarna kan enligt Belgtzbue å andra sidan ändra på historiens gång genom att stadigt stå upp för den svenska friheten, den sunda moralen och privatlivets helgd. Självaste EU kommer då att skakas i sina grundvalar med en borgerlig revolution, framåt för friheten, ekandes genom korridorerna på det stora EU-komplexet.

Att hela Bengtzboes artikel lika gärna kan kallas för att skramla med tomma tunnor är inte så viktigt i sammanhanget.

För är det kanske inte så att den rödgröna sörjan tillsammans med nationalisterna kommer att sänka direktivet utan Bengtzboe kväker i tidningarna om hur han och hans moderater "egentligen" värnar om privatlivets helgd?

Dock är det väl så att ett utspel av den kalibern från en moderat skapar en image av partiet som inte är helt sönderfilad i debatten? Och imagebildning är ju så viktigt, här och nu i dessa tider med en propagandaminister som tidigare krängt Ipren och allt.

Kan tänkas att en och annan med villrådig partitillhörighet och tillräckligt mjuk hjärna verkligen tror på dravlet från en Moderat som påstår sig värna om den privata integriteten och tyr sig till frihetsförespråkarna? Det är också ganska symptomatiskt att utspelet kommer från en ungdomsledare, ity sådana som bekant kan säga lite vad de vill utan att det har någon större betydelse för den majoritet av moderatväljarna som faktiskt vill ha en lag.

Det är till att vara ute och försöka göra sig poppis bortanför kärnväljarnas ganska strikta skara.
Man är helt enkelt på friarstråt, för det vore hemskt synd om svenska folket i framtiden faktiskt skulle råka klandra Moderaterna om nu direktivet av någon osannolik anledning skulle gå igenom.
Man garderar sig helt enkelt åt två håll från borgarlägret.
Har kakan och äter den.
För egentligen så vill inte moderaterna störa privatlivets helgd.
Det är Bodström och såssarnas fel, alltihop.

SvD
SvD
DN
Expressen
Dagen

Kapten klänning växer upp

Egentligen är det ett livsfarligt ämne att skriva om för man lär få på pälsen hur man än bär sig åt.
Men jag kan inte låta bli att fascineras av en artikel i SvD där föräldrarna till Oskar fem år upptäckt hur deras lille telning helst klär sig i flickkläder och därmed ratar de mer pojkaktiga attribut som vanligtvis förknippas med en femårig pojke.

Oskar klär sig alltid i klänning eller kjol emedan en av deras övriga tre söner, Viktor, elva år, tycker om att pyssla och föredrar lila och rosa. Viktor hyser dock inte samma begär till det mer designade som Oskar alltså gör. Den minsta sonen är sex månader och med honom vet man av naturliga skäl inte hur det är ställt.

Oskar har gett uttryck för att han helst vill vara flicka och kallas Julia, samtidigt leker han mest med  flickor och flickleksaker som dockor eller djur i olika rollekar där han får vara älva eller prinsessa.

Så vad skall man säga om detta?

Någonstans vill jag bara skrika LYXPROBLEM!!

Är det egentligen barnen som har konstigheter för sig?
Jag kan tänka mig att det är skitkul för en liten kille att testa olika saker som att bära klänning eller leka med dockor. Varför skulle det inte vara det?
Barn är inte omgivna av de fördomar som vi vuxna innehar av den enkla anledningen att de ännu inte fått något begrepp om vad sexualitet är för någonting.
Visst kan man vara kär när man är fem år men objektet för känslorna kan lika gärna vara en pojke som flicka eller för den delen en nallebjörn.

Jag tycker det verkar som om det är föräldrarna som problematiserar det hela och försöker uppmuntra ett libido som ännu inte finns. Underförstått handlar ju hela artikeln om någon slags förväntad homosexualitet eller transsexualitet.

Om jag hade en son som älskade klä ut sig till Darth Vader eller Spindelmannen så skulle jag inte för den sakens skull låta honom bära dessa maskeradkostymer genom hela skolgången.
Precis samma sak är det med en liten kille som gillar att klä ut sig till tjej...eller?

Återigen - lägg inte på ett litet barn hur ni som vuxna ser på tillvaron, för ett barn är bara ett barn.
Är man liten må man tycka det är jättekul att klä ut sig och kalla sig för Pippilotta eller vad som helst, men så snart ungen har fastnat i den rollen tack vare föräldrar som på grund av någon akademisk välvilja inte vet att upplysa sonen om att han först och främst är pojke kommer det att uppstå problem.

Att släppa i väg en liten son till skolan med klänning är närmast att klassificera som barnmisshandel för där om någonstans kommer han att bli upplyst om att han inte följer den gängse normen. Jag beklagar men så ser verkligheten ut.

Barnuppfostran är inte bara att släppa ungarna vind för våg och att tala om för dem att de kan få vara vad de vill när de vill. Implementerat i själva ordet "fostran" finns också föräldrarnas förmåga att göra sina barn väl rustade för att möta framtiden. Där ingår också regler för det sociala samspelet människor emellan.

Vi har någon slags "trampa inte på tårna" kultur här i landet som numera märks överallt.
Man får absolut inte kränka någons känslor eller uppfattningar för då har man gjort något som är fel, men att detta skall gå så långt att man av rädsla för att förstöra något faktiskt uppmuntrar och sitter och daltar med ett beteende som för barnet kanske inte ens var särskilt viktigt från början men som blir - det är oförlåtligt.

Var i stället glada för att barnen har mat och kläder för dagen och får gå i skolan och koncentrera er på att vara bra föräldrar i stället för att ägna så mycket tid åt att utforska era barns sexualitet.

Ta med dem på zoo så får de se hur djuren gör.

SvD

Sossar på krigsstigen mot konfirmander

Teckomatorps församling har råkat i trångmål med den lokala sosseklanen; dessa har med djup indignation noterat att Jesusfolket planerar att förlägga sin konfirmation på den för de röda så heliga dagen: den första maj.
Hjalmar Branting må rotera i sin grav och någonstans hörs ljudet av murar som rasar när de kristna Teckomatorpingarna blåser i sina horn.
Internationalen försvinner i fjärran; dränkt av andra mer sakrala toner och Socialdemokraternas ordförande Anette Hallberg sliter sitt hår samt korrigerar sin bettskena vid tanken på hur den stora dagen kan komma att skändas.

Provokationen går mot sin fulländning med nedräkning till arbetarrörelsens förtrytelse och med stridslysten frälsarblick ämnar kyrkoherde Alexandra Cimbrits vägleda sina konfirmander på den stora dagen oavsett det kompakta motståndet från de röda.

Vi lever sannerligen i nya tider när Socialdemokrater trängs undan i varje hörn och inte ens får ha sina helgdagar i fred; det hela börjar allt mer gå överstyr, och då man inte ens kan hålla de kristna borta har man verkligen hamnat i ett förargelseväckande samhällsklimat.

Förargelseväckande är också de ständiga läckorna till Wikileaks där materialet samlas på hög till allmänt beskådande.
Frågan är vad som är den djupaste meningen med detta ständiga informationsbabbel?
Vem vill skada vem och varför?

Nu är siten utsatt för ständiga hackningsförsök, och man kan undra vem det som utför dessa dosattacker?
Troligtvis är det inte Pentagon som borde vara medvetna om att ett sådant tilltag vore idiotiskt och bara skulle öka misstänksamheten när materialet naturligtvis kommer upp än då.

Antagligen är det istället så, om man börjar granska det närmare, att källan kommer från de amerikanska universiteten där mängder av datorintresserade ynglingar som ser det som sitt stora kall att förindra en nationell katastrof och därefter få en medalj av presidenten.
Men som sagt var: en av fördelarna med informationssamhället är omöjligheten att stoppa ett informationsflöde när det väl slunkit ut ur säcken.

Om detta och mer lär vi få se i framtiden.

Is fecit, cui prodest

SvD
Expressen
DN
Dagen

Inte så uppseendeväckande

Den stackars underrättelseanalytikern Bradley Manning måste lida av en osedvanligt stark drift att hamna innanför fängelseportarna på någon sunkig, av militären, rekommenderad anstalt i sisådär femtio år.
Han har med en energi likt en Duracell-kanin sammanfört och släppt ut de dokument som numera finns på Wikileaks och ingenting är längre som det brukar inom amerikanska diplomatkretsar.

Nu verkar det å andra sidan inte finnas så mycket att oja sig över då materialet än så länge inte ter sig vara så  graverande som vissa skulle önska.

Att Saudiarabiens ökända kung Abdullah bin Abdul Aziz (som för övrigt lär ha varit en av kandidaterna till Nobels fredspris 2009) kommit med önskemål gällande bombning av Iran samt sabotage av kärnvapenprogrammet är väl blott vad de flesta i sitt stilla sinne önskar.
Det finns något djupt obehagligt vid tanken på att Iran en dag har kärnstridsspetsar pekande åt alla håll.

Uppgifterna om att Nordkorea varit inblandat i något slags samarbete gällande nukleärt överskottsmaterial med Iran är väl knappast heller något som får gemene man (eller kvinna) att höja på ögonbrynen.

Mer anmärkningsvärt är att amerikanarna tycks ha utvecklat ett osunt intresse för FN-tjänstemän och försökt komma över biologiska data från dessa.
Var skall man vara fredad från sådana plumpheter om inte i FN-byggnaden?
Det spelar ingen roll om det är, som i det här fallet nordkoreaner och att det görs i omtanke om den egna befolkningen.
Det är ändå övermaga paranoidt så som mycket annat i det stora landet nuförtiden.

Att diplomater är spioner är väl knappast någon nyhet?
Det är vad de är betalda för och så tillvida skiljer sig nog inte amerikanarna från sina  svenska kollegor.
Att vara diplomat är naturligtvis också ett legalt sätt att samla information om det land man är posterad i.

I materialet framkommer också att diverse statschefer framställs på ett mindre smickrande sätt; Irans president Mahmoud Ahmadinejad jämförs med Adolf Hitler och det är väl frågan om vilken av de där figurerna det är mest smickrande för.
Samma andas barn är de onekligen bägge två.
Detta lär vara något som varenda Israel är plågsamt medveten om.

På tal om Tyskland beskrivs förbundskanslern som en person "som undviker risker och sällan är kreativ" men så skulle man å andra sidan kunna beskriva alla tyskar.
Åtminstone de senaste sextio åren.

Premiärminister Putin beskrivs å andra sidan som en alfahanne och jag har svårt att tro att han skulle bli stött för det.
Till skillnad mot italiens konseljpresident Silvio Berlusconi och frankrikes dito Nicolas Sarkozy (vilka också omnämns i materialet) som jobbar hårt för att försöka framställa sig som alfahannar så är Putin verkligen en.

Diverse utvecklingsländer framställs i materialet som korrupta och mer eller mindre inkompetenta, men skall man vara ärlig så är det antagligen just därför de är U-länder.

Inget nytt under solen alltså; frågan är om man sparat det bästa till sist då man förväntas läcka fler dokument eller om  this is it?

Problemet är snarare själva läckan som i ett allt mer säkerhetsintensifierat USA måste te sig som något obegripligt.
Ännu en gång får ansvariga stå med rumpan bar och det amerikanska folket påminns återigen om att det inte är osårbart.

Den här gången kom dock attacken inifrån.

SvD
DN
Expressen

Löven singlar ned

Jag var  ute här hemma i mellansverige, var i skogen för att plocka svamp.
Lukten var fuktig lite jordig, det luktade förmultelse och från träden singlade löven ned och stora brandguleldröda eklöv låg i drivor som man kunde sparka på.
Det fanns både gula vanliga kantareller och bruna höstkantareller.
Förvånande faktiskt, såg också flera taggsvampar samt en och annan fårticka.
Jag älskar skogen.

För några år sedan såg jag en liten björn, Det var på så långt håll att den säkert var större.
Ögonen kan luras.
För några år sedan tog jag jägarexamen.
Har väl mest tjuvskjutit morkullor, det är så kul.
Men preskriberat nu.

Naturen pockar oupphörligt på mig. Jag har gått genom dimmor utan att se en meter framåt, spännande.
Jag har blivit jagad av en älg som uppenbarligen inte tyckte om min närvaro.
Jag har planterat skog och jag har stamkvistat och aldrig har jag klagat. Till och med motorsåg och röjsåg behärskar jag.
Jag kan slipa till skären klockrent på både röj och motorsåg utan mall.
Jag är en av de bästa när det gäller skeet och trap.

Varför sitter jag nu och berättar det här.
Det är för att jag ser Gud i naturen. jag känner vibrationerna som att varsamt bli tagen på, smekt.
Guds närvaro skyddar mig mot allt ont.
Det gjorde ont för mig att börja tro.
Jag var ateist, men kämpade på och nu är jag inne i det allra helgaste.
För mig är skogen en stor katedral.
Allt händer där.
Kampen mellan liv och död och själva skapelsen ligger inbäddad där.

Det gör ont att tro men det är värt det.
Andra i min närhet har försökt.
Men de försökte för mycket och är döda nu.

Allt skall vara ett mellanting men  jag dras alltid till  det extrema.
Jag vill prova allt sedan kan jag dö tillfreds med mig själv.

Dagen

Vad är det med alla dessa vampyrer egentligen

Fascinationen för döda som hånglar med levande verkar för tillfället grassera över världen.
Inte för att jag har något emot "True blood" som på sitt sätt är en ganska underhållande serie.
Men så bär historien också adelsmärket HBO som är en kabel TV kanal vilken sällan lämnar i från sig något halvdant.

Men ändå...vampyrer.
Har vi måhända hamnat mitt i den Victorianska eran på nytt?
Eller är det så att att man skall läsa in något symboliskt där tjejer blir bitna samtidig som de lägras av någon blekmålad aktör som antagligen tycker att han fått ett toppenjobb för serien verkar vara av evighetskaraktär.

Enligt de som tror sig veta något bygger hela fenomenet på att Usama bin ladin kan få för sig att utföra ett attentat i landet som dryper av mjölk och honung.
Detta innebär i sin tur olika monsterfilmer eller invaderande styrkor från en galax långt borta.
Och medan Ryssland har inploderat finns just inga andra hot annat än iranierna och arabstaterna.

På femtiotalet var filmerna ett substitut för rädslan för att kommunisterna skulle kunna bränna av ett par atombomber och skolbarnen fick lära sig att ta skydd under skolbänkarna. (precis som om det hjälpt)
Nu har man hittat en ny fiende och monsterfilmerna gör sitt återtåg .

Måste dock säga att femtiotalets primitiva filmer var mycket roligare än bara en massa likstela vampyrer.
Men de börjar bli rätt svåra att få tag på.
Kanske var de en aning för provocerande.

Jag kommer särskilt ihåg filmen där stora pumpor "kläcktes" till nackdel för de närmast boende då det som kravlade sig ut var ersättningsmänniskor som så snart de fått fart på benen tog livet av den som de valt att likna.

"Invasion of the body snatchers from outher space" hette filmen som på ett pedagogiskt sätt visade hur en främmande makt infiltrerade amerika.

Annars var det många djur som fick abnorm storlek åt bägge hållen.
Vem minns inte de radioaktiva myrorna och flugan .
Det var filmer med hög kalkonstatus men som i alla fall var värda att titta på.

Dessa filmer hade sin storhetstid innan de tynade bort tack vare att  vilda västern tog mer plats.

Man kan ibland undra hur politiken sett ut om inte dessa filmer påverkat en hel generation av fyrtio och femtiotalister.
De levde länge i en illusion och de var också den första riktigt bortskämda barnkullen.

Direktörerna, du vet de som för några år sedan hotade med att fly landet såg kanske på dessa filmer medan de samtidigt lekte med Lego och gjorde upp strategier för att verka som VD:ar så småningom.
Ser man Svanström försöka prata engelska så innebär "hotet" från direktörenas sida att flytta utomlands ingenting annat än  nonsens.

Det kommer uppriktigt att kännas skönt när fyrtiolisterna försvinner.
Allt de lyckats bli är kravmaskiner som alltid skall ha det bästa.
Men tänker man efter är det inte så konstigt.
De är i stora drag fortfarande bortskämda snorungar som aldrig fick chansen att växa upp till att bli män.

Hoppas att dagens skolungar får lära sig engelska med lite större inlevelse och dessutom att engelska blir första språk.

En sak som jag inte förstår är varför kanalansvariga fortfarande visar en textremsa när de i stället borde köra otextat vid engelskspråkiga program..

Då får man välja själv, förutsatt att texten läggs ut på text TV.

SvD

Miljardärerna kokar av ilska

Australiens gruvmiljardärer är inte så lite bestörta över att regeringen vill införa en skatt som tar
fyrtio procent av vinsterna över en viss gräns.

Pengarna skulle öronmärkas för infrastruktur och äldrevård, dessutom kanske landets urbefolkning kunde få del av vinsten.

Gruvmiljardärerna har till och med gått ut i protest till en park i Perth och där med slagord förkunnat att de inte alls vill dela med sig till  några äldre eller för den delen till några Aboriginer.
Och inte ens tanken på att bidra med lite pengar till infrastrukturen faller i god jord när det gäller dessa miljardärer.

Två av de som protesterade var Australiens rikaste kvinna Gina Rinehart samt Andrew Forrest bägge med en förmögenhet på omkring trettio miljarder kronor.

Det verkar finnas många som byggt sin förmögenhet med gruvor och tack vare kinesisk efterfrågan klarade sig Australien bra ur finanskrisen.
Mer än fyrtio procent av all export kommer från gruvorna.

Gruvbolagen hävdar att de kan bli tvungna att friställa tusentals anställda om lönsamheten minskar.
Det hela har utvecklats till ett reklamkrig som miljardärerna verkar vinna.
Enligt en undersökning är endast tjugoåtta procent för lagen medan fyrtioåtta procent är mot.

Med en taktik som verkar  sprungen ur svensk moderatpropaganda menar miljardärerna att de representerar endast gott, de står nämligen för för hopp och drömmar.
Miljontals människor är beroende av industrin, sade Forrest och glömde tillfälligtvis att endast etthundra trettiotusen är anställda inom gruvindustrin.

När man bökat upp marken på otaliga ställen och alltså tjänat miljarder på det så vore det kanske bra PR att hosta upp någon miljon eller två när de ändå är så otroligt rika.

Undrar vad aboriginerna tycker om att deras gamla heliga platser förvandlas till gigantiska sorkhål.
Har inte de fått lida tillräckligt genom historien?

Girigheten är tydligen universell och i Sverige har vi gjort den till något självklart.
Varför ständigt denna drivkraft att stoppa fickorna fulla med pengar där man ser en möjlighet?
Om nu människor är så där rika på grund av gruvdrift är det ändå till sist arbetaren som gör grovjobbet .

Ingen människa förtjänar att äga trettio miljarder.
Det är för mycket.
Men girigheten är som alkoholism eller någon annan drog.
Man vill hela tiden ha mer.

DN

Viagran funkade inte...eller

En amerikansk porrskådis fick sparken och dödade en kollega samt skadade två andra med ett samuraisvärd .
Eftersom det var en hämndaktion antar jag att han siktade in sig på offrens ädlare delar.

Det måste vara grymt att inte kunna leverera.
Porrbranschen är en dålig investering i längden, det måste vara hårt att bli utkonkurrerad av yngre mer virila män.

Det är som hockeyspelare , eller balettdansöser .
När de blir över trettio tappar de lite av magin och det måste verkligen kännas tufft i dubbel bemärkelse att få sparken när man inte kan hävda sig längre.
Att vara gammal och förbrukad före fyrtio.

Efter att hållit sig undan i flera dagar hittades mannen till sist längst ut på en klippa där han hotade ta sitt liv med svärdet.

När man  förhandlat i åtta timmar och porrskådisen övervägt alla möjligheter så fann han det det för gott att hoppa i alla fall.
Samtidigt sköt en polis men det var inte för att skada - påstår han själv.

Frustrerande nog nådde aldrig rättvisan honom och han fick sin chans att avsluta sitt
antagligen rätt patetiska liv på egna premisser.
Han dog senare i ambulansen.

Från porrskådis till vrak kan nog gå snabbt....tydligen.

Undrar hur Svenska porrskådisar har det?
De är säkert med i något fackförbund.
Men det här med kollektivavtal är nog inte aktuellt i deras fall.

Det handlar ju om att betäcka så många kvinnor som möjligt.
Feministerna jublar nog när de läser om porrskådisar som hoppar utför stup.
Och det må väl vara dem unnat.

De tittar säkert på porr i hemlighet.
Sedan säger de att män är djur i alla fall, för det har de sett även om de saknar egna praktiska erfarenheter.

Jag tror att sådant där kan hända i Sverige också
Alltså mentalt störda människor som får sparken.
Och blir seriemördare istället.

I ett hårt och kallt land kan vad som helst ske.
Men som tur är har de flesta en inbyggd spärr.

Det hade inte den här mannen.


DN

Död mans verk

Stieg Larsson febern grasserar över nationerna.
Nu senast i det stora USA.
Folk köar för att få köpa den sista boken i serien.
En del amerikaner har till och med beställt engelska exemplar för att få tag på den.
I Storbritannien släpptes böckerna tidigare än i staterna och även engelsmännen älskade bokserien.
Vad jag har förstått är böckerna nu spridda över hela västvärlden.

Böckerna måste säljas i miljoner och ytterligare miljoner exemplar och royaltin får ju de giriga personer som var inblandade i Stiegs närmaste krets.
Jag känner inte till så mycket om saken.
Men efter vad jag förstått bråkades det rätt friskt om vem som egentligen skulle ärva pengarna.

Man skulle nästan kunna tycka att det är sorgligt att Stieg aldrig fick uppleva framgången.
Böckerna är väl sisådär egentligen.
Ganska naivt skrivna men oerhört spännande.
Lite copycat av Dan Brown.

Det bästa är att övermänniskan Guillou fått sig en riktig näsknäpp då han dömde ut triologin som trams.
Jan hade rätten att säga så för det var minsann han som var Sveriges störste författare.
Det vill säga innan Larssons böcker spreds över världen.
Nu är han bara tvåa, men det är ju inte kattskit heller.
Eller vänta, vi har Mankell också.
Det innebär en tredjeplats för den gode gamla amatörspionen.

Det är väl dags för det åderförkalkade gardet att sluta skriva böcker snart.
Jag kommer i håg den där boken av Guillou där man åkte runt i en kidnappad ubåt som värsta "Yellow submarine."

Den var väldigt naivt skriven.

Själv tycker jag bäst om Persson och så han den där norrmannen som var med i ett av Norges största rockband innan han blev en av världsförfattarna.
Nesbö heter han visst.
Och så han som skrev "låt den rätta komma in"
Jag gillar skumma böcker och apropå det helt utan samband.
Twin Peaks kommer att sändas igen på kanal 9.
Jag kommer att följa serien som en slav fast jag sett den minst tre gånger förut.

Det borde finnas hur många bra unga författare som helst.
Jens Lapidus är en av dem.
Gillar också flera andra.

Det börjar nog bli dags för åldriga silverryggar som Guillou att lämna över stafettpinnen.
Han har så han klarar sig utan att ge ut riktigt usla böcker.
Inga fler Madame terror tack.

Guillou var en väldigt bra författare och skribent när han var ung.
Jag tyckte Vendetta var spännande på ett sätt som Jan inte kan producera längre.
Men det där kommer väl med åldern.
Kreativiteten kommer och går.

Stieg Larsson triologin är ett fenomen och det är otroligt hur den bara sprider sig runt världen som ringar på vattnet.
Tycker vi svenskar kan vara lite malliga för att vi har och har haft så fina författare.
Tänk bara på Strindberg.
Över hundra år sedan men han är fortfarande läsvärd.
Och jag älskar hans konst, han var så skicklig och antagligen helt rubbad.
Men just det är väl snarare regel än undantag när det kommer till de geniala konstnärerna.

Ulf Lundells så kallade konst begriper jag mig inte på.
Men han gör bra musik och skriver utmärkta böcker.

I ett så här litet land behöver vi all framgång som går att få.
Så sänd en tanke till Stieg där han sitter på en molntapp dinglande med benen och ler.

SvD

Narkotikakastare utanför fängelse

I bland är det roligt att läsa om vad vårt västra grannfolk har för sig där på andra sidan.
VG är en tidning som är nog så spektakelinriktad som vilken Expressen eller Aftonbladet som helst.

I dagens upplaga av det norska bladet läser jag om hur en man klättrar upp i ett träd utanför Oslo stadsfängelse och därifrån kastar in narkotika och mobiltelefoner över muren till bovarna på insidan.
De intagna å sin sida skickar över beställningar på allehanda språk.
Men som mannen med kastarmen i trädet säger.
Det rör säg ändå om narkotika.

Fängelseledningen är medvetna om problemet och gruvar sig för att det helt plötsligt skulle börja kastas in vapen.
De framhåller att de inte kan hålla samma säkerhet som på andra fängelser och att problemet består.

Eftersom det är norrmän det handlar om har ingen i fängelseledningen ännu kommit på tanken att kanske såga ned trädet.
Däremot förekommer det diskussioner och funderingar från annat håll så trädet kanske åker ned till sist i alla fall, men då får väl inkastaren ställa en stege mot muren istället.
Allt verkar ju gå i Norge.

Det är som sagt kul att läsa även norskt skvaller, det är på något vis mer konkret än det svenska.
Och jag rekommenderar verkligen VG.

VG

Ny livsform påhittad

Så har då människan lyckats med det som pingstvännerna fasar för.
En forskare som tidigare kartlagt arvsmassor har snickrat i hop en liten krabat till bakterie som till och med kan föröka sig.
Jag hoppas den hålls inlåst så att vi slipper någon "Blob", du vet som i de amerikanska gamla skräckfilmerna från femtiotalet.
Den där klumpen som hasade runt och absorberade allt i dess väg.

Jag tycker att det är fantastiskt att en människa kan göra något sådant - tänk dig.
Skapa liv.

Det är mycket nu.
I Cern skall de snart börja krocka partiklar på riktigt och Gud vet vad som händer om de lyckas med sina svarta hål.

Detta och en Blob, fantastiskt.

Jag älskar ny teknik så länge den inte används för att övervaka människor.
Jag vill inte ha några "drönare" som kommer svävandes utanför sovrumsfönstret för att kolla vad man gör.
Du skrattar kanske men tekniken finns redan.

Men nytt liv.
Det blir Nobelpris och tänk dig att en dag kanske det finns organiska datorer.
Tänk att kunna klappa till datorn när den krånglar och den skriker till lite och gör som man säger.
Hoppas att den inte äter och skiter bara.

Å andra sidan kanske vi får det värsta av allt.
Både en mördarbakterie och ett svart hål.

Cool!

Jag kommer av någon anledning att tänka på den här dikten.

The Second Coming
by W. B. Yeats
Turning and turning in the widening gyre The falcon cannot hear the falconer; Things fall apart; the centre cannot hold; Mere anarchy is loosed upon the world, The blood-dimmed tide is loosed, and everywhere The ceremony of innocence is drowned; The best lack all conviction, while the worst Are full of passionate intensity. Surely some revelation is at hand; Surely the Second Coming is at hand. The Second Coming! Hardly are those words out When a vast image out of Spiritus Mundi Troubles my sight: somewhere in sands of the desert A shape with lion body and the head of a man, A gaze blank and pitiless as the sun, Is moving its slow thighs, while all about it Reel shadows of the indignant desert birds. The darkness drops again; but now I know That twenty centuries of stony sleep Were vexed to nightmare by a rocking cradle, And what rough beast, its hour come round at last, Slouches towards Bethlehem to be born? Mer vetenskap åt folket. Jag kommer aldrig att vara motståndare till nya framsteg. Vi är beroende av det för vår överlevnad. SvD

Natten som försvann

Detta är en historia om några ungdomar och deras hemliga plats.
Att leva i en liten by omgärdad av skog har sina fördelar när man kommer upp i den åldern att man inte vill att föräldrar skall veta allt som görs så som tonåringar alltid gjort.
Således fanns det en utmärkt samlingsplats bakom en träddunge vid en sjö med ett vatten som luktade som en blandning av malm och dy.
Varje sjö har sin speciella doft och just den här bestod av en långgrund sandbotten blandad med mer eller mindre fossil dynga från kor som gått där för länge sedan och betat av vassen.

Platsen var en dunge med öppen mark och små trädansamlingar och ett stort vårdträd, en ek.
Den var svårt bränd av blixten i toppen men fortfarande sköt gröna skott ut och den var så ihålig att man nästan kunde gå in i den.
För länge sedan hade det legat en ganska stor gård på platsen men den hade brunnit upp  vid en häftig eldsvåda.
En T-formad mossbevuxen ruin låg kvar där och även stengrunden efter något som måste ha varit en stor lada.

Det fanns också en rundel av hagtorn som en minneslund, och det påstods att en av döttrarna i huset blivit svårt sjuk och dött.
Sedan begravdes hon där, nära huset.
Detta var antagligen sant för det var verkligen format som en gravvård även fast hagtornet hade förvildat sig och bredde ut sig,

Det var aldrig speciellt roligt att fastna i det.
Det gjorde man ibland när man ville gena över markerna.
Det fanns vildpäron och några enorma popplar där.

Det fanns även stora jordkällare som fortfarande var delvis intakta och lustigt nog en stensatt gång under jorden som vi försökte utforska men den hade med tidens hjälp raserats totalt.

Gården måste ha varit ganska rikt utsmyckad för fortfarande fanns olika stenfigurer av varierande utseende.
Där fanns ett sten altare med en ängel med slutna ögon som vilade på knä över en uthuggen stenplatta.

Det var en kul plats för traktens ungdomar, rakt genom den gamla ägan slingrade en bäck där man i bland fångade nejonögon som i en glasburk tryckte sina sugmunnar mot glaset och såg oerhört primitiva ut.

Det var en naturskön omgivning som samtidigt medförde en viss respekt.
Av någon anledning drogs alltid blixten dit och att befinna sig där under något av sommarens åskväder var direkt förenat med livsfara och det gällde att snabbt som attan ta sig ned i någon av källarna medan regnet smattrade utanför och blixtarna svepte över marken.

De unga var naturligtvis där och festade och badade.
Det gick att ta sig nästan hela vägen genom ett par kilometer skogsväg.
Eftersom det var så långgrunt var det svårt att ta sig in med motorbåt.
Men grundet var förrädiskt, rätt vad det var stupade det rakt ned som en klippavsats och sjön påstods vara över åttio meter djup.

Stället var som sagt en samlingsplats för unga.
Ofta hade man med en sådan där "bergsprängare" som var så vanlig  då på den tiden.
En och annan förlorade nog oskulden där och det hånglades i alla fall rätt friskt särskilt om det var några folköl inblandade.

Just den händelsen som den här berättelsen handlar om inträffade en augustimånekväll.
Fem tonåringar, två flickor och tre pojkar hade samlats för att prova att fiska kräftor.
Sjön var känd för att innehålla rätt stora kvantiteter av flodkräftor.
Och alldeles utanför utloppet på bäcken och i bäcken kunde man ibland se dem om man lös med ficklampa på kvällen, eller om man var modig nog att sticka in handen bland de gamla trädrötterna som sköt ned i vattnet.
Där satt de och tryckte på dagarna och man fick sig ett tjuvnyp eller två innan man kunde få grepp om den avlånga kroppen och dra ut dem.

Burar hade ordnats, tio eller femton som hade hittats på vinden till ett ödehus som låg i en annan del av den lilla byns utmarker.
De var ganska anfrätta av tidens tand med gick hjälpligt att knyta i hop med nylonlina.
Agnet var fixat, tre stora braxar hade metats upp och var nu uppskurna och uppkrokade i burarana.
En av fiskarna hade en binnikemask som måste ha varit en meter lång och det var med något äcklade miner som man skar upp de stora platta fiskarna.

Det var som sagt Augusti.
Månen lyste stor och väldig över allt så egentligen behövdes inga lampor.
Gräset var daggigt och fuktigt och allt luktade som en blandning av våt mylla och en slags frisk doft som nog bara kan kännas med den klara luften från döende sommar.

Att fiska kräftor är egentligen rätt tråkigt och under tiden som de väntade provade man att meta några av de öringar som påstods finnas i bäcken.
De var skyddade och av en speciell sort men det brydde sig inte de fem ungdomarna särskilt mycket om.

Med jämna mellanrum drogs ändå burarna upp och det kunde sitta en eller två kräftor i varje gång.

Det är nu som den här historien börjar spåra ur som en del säkert kommer att tycka.
Men jag svär att det som sedan hände är sant.

De fem hade mackor och termosar med, inte med kaffe dock, utan choklad och man samlades under en av de stora popplarna lutade med ryggarna mot det kraftiga trädets bark.

Rätt som det var under chokladdoppandet började det knastra.
Ungefär som radiobrus fast mycket starkare.
Och en av de fem som hette Elin skulle just fråga vad det var som lät när natten förvandlades till dag genom en plötslig blixt.
Men det underliga var att det inte kom någon knall.
Runt om lystes allt bara upp.
Gräset omgärdades av det starkaste sken och det såg väldigt märkligt ut för gräset var fortfarande grönt men det liksom omgärdades av ljus och man kunde följa ruinerna efter det gamla huset som såg nästan glödande ut.
Sjön som i normala fall var alldeles svart gav i från sig ett grönaktigt sken som man kan tänka sig mareld.
Inga moln fanns på himlen, det var bara en klar kylig Augustikväll.

Det brus som hörts förut ökade i styrka och det var som om någon vred på ratten till en gammal rörradio det sprakade högre och högre.
Allt detta skrämde bokstavligen vettet ur ungdomarna och det var också det sista de hörde innan de slocknade.

När de kom till sans var det tidig morgon.
mellan klockan sex och sju.
Allting såg ut som vanligt.
Burarna låg i vattnet och de kräftor man redan fångat fanns kvar i hinken, knastrande och rasslande.
Sammanlagt med de kräftor som satt kvar i burarna blev det över fyrtio kräftor som åts upp vid en rätt misslyckad kräftskiva hemma hos ett föräldrafritt och därmed party tillägnat hus.
Ingen visste riktigt hur man skulle koka dem och blotta tanken på att lägga i dem levande kändes rätt motbjudande.
Men till sist gick det i alla fall och de blev rätt ok.

Det berättades naturligtvis om nattens händelser och det bemöttes mest med ett skratt och axelryckningar.
Det var ungdomar och sådana bryr sig inte så mycket, speciellt inte när det gällde det stället.
För blixten drogs verkligen dit även fast ingen annan sett något.
Men det var inget som ägnades något djupare begrundande, och det var väl inte konstigt  att man somnade av att sitta där och ha tråkigt.
Det var en rofylld plats.

Så här många år efter finns fortfarande platsen kvar, den är kulturskyddad och länsstyrelsen är väldigt intresserade av den blåöring som visst fanns i bäcken i alla fall.
Tydligen en av sitt slag i Sverige.

Jag är nästan aldrig hemma i byn nuförtiden.
Jag bor väldigt långt bort men har naturligtvis kontakt med mina gamla vänner över datorn.

För två veckor sedan fick jag höra att Tomas hade bränt sig inne i sin sommarstuga.
Det var ett ovanligt grymt självmord.
Tydligen hade han tänt på och sedan gått och lagt sig.
Tomas är nu den tredje som dött vad man kan kalla onaturlig död av de som var med den där kvällen för så länge sedan då Augustimånen var stor som en ost och daggen blötte stövlarna.

Elin körde ihjäl sig med bil.
Hon frontal krockade rakt in i en lastbil med sin egen lilla Mazda.
Det blev ingenting kvar av varken henne eller bilen.
Lastbilschauffören som var från Estland chockades svårt men klarade sig utan skador.

Mikael gasade ihjäl sig med en gammal Amazon.
En bil utan katalysator, annars hade han klarat sig men det visste han naturligtvis om.

Rickard lever fortfarande men har svåra problem, han är sjukpensionär vid bara några och tjugo.
han hör bruset, och vad värre är så känner han det också rent fysiskt.
Han kan bara sova med starka mediciner och mår verkligen dåligt.

Vad man kan säga om de gamla bygderna är att många har problem.
Men de är ändå för mig fortfarande de käraste minnen jag har.
Det hände många märkliga händelser där, men aldrig något som när fem ungdomar gick ut en kväll till ett ställe de varit hundratals gånger förut.

Då när någonting bara hände som inte kunde hända och som ingen begrep och aldrig talade om.
Bara något som var.
Ungefär som när jag blev hemkörd på moped av min dåvarande pojkvän och vi lyckades köra på en grävling.
Jag flög tvärsöver honom och mopeden som var rätt trimmad for rakt ut i skogen.
Grävlingen verkade ändå ganska oberörd och lommade vidare åt det håll den varit på väg från början.


Men jag tror med visshet att händelsen där vid den mörka sjön präglade våra liv till den gränsen att även jag kan känna någonting i bland som var förknippat med den natten.
Det liksom hänger över en, man känner sig på ett väldigt konstigt sätt.
Jag är naturligtvis den femte av oss som var med då.
Och nu är det bara Rickard och jag som minns något från något som hände för så länge sedan.
Herregud jag tror knappt jag hade fyllt tretton.
Jag var yngst.

Varför jag skriver det här?
Det kanske är så att en del saker måste man bara få skriva av sig.
Och just nu har det verkligen hänt något positivt i mitt liv.

En del barlast är bra att göra sig av med.
Men jag är också medveten om att ingen kommer att tro på ett ord av vad jag skrivit.
Och det gör inget det heller.

Det här skrev jag för mig och de människor jag älskar.

Ordo ab chao

Ordning ur kaos är vad jag tänkte att denna blogg skulle handla om.
Efter allt gnäll på Moderater Folkpartister, åldringsmördare och annat deprimerande skit tänke jag skriva något helt utan att klaga.
Möjligtvis ett rekord från min sida men inte desto mindre känner jag att det man gör negativt sprider sig som ringar på vattnet och skapar bara mer oro och kaos i Sverige.

I morgon har jag säkert ändrat mig men jag blev så infantilt glad när jag såg dagens nätupplaga av SvD och upptäckte positiva nyheter för en gångs skull.
I går var alla nyheter så deprimerande att jag helt enkelt inte orkade skriva en blogg till om eländes elände....

Så först av allt i dag möts jag av en bild på en gammal Saab 92 och ett påstående om att Victor Muller vill bygga en retromodell av bilen.
Det är helt fantastiskt och så originellt tänkt att gamla GM skulle ha bleknat om någon kommit med ett liknande tankesprång.
Folk kanske skrattar men jag tror att det är helt rätt.

Vi lever nämligen i en tid där allt retro är trend, och något så originellt som den gamla Saaben finns inte i bilvärlden.
Men det är ändå inte det som är så fantastiskt.
Muller framstår mer och mer som en människa som brinner för bilmärket.
Först trodde jag som alla att han bara var ute efter pengar på ett eller annat sätt.
Men jag har reviderat den uppfattningen.
Mannen är antingen ett geni eller en fullständig galning och det är precis vad Saab behöver.

Jag kanske får äta upp de här orden men jag tror på en framtid för Saab med eller utan retro.

Den andra högst roande nyheten är att man håller på att rekonstruera Birger Jarl.
Att det finns ett sådant intresse för folkungaättens stamfader är helt fascinerande i dessa tider av bröllopsyra bland de rojalister som anser att ättlingarna till en sketen en fransk officer har rätt att kalla sig kungliga.
Trots bröllopet är de ändå bara en parentes i den Svenska historien.
Men jag önskar verkligen att de blir lyckliga.

Birger Jarl anges ofta som grundare av staden Stockholm, sant eller ej så levde han i en tid fylld av märkliga händelser som bidrog till att forma det land som nu kallas Sverige.
Fram till sin död 1266 var Birger Jarl Sveriges egentliga styresman.
Jag har varit i Varnhem och där kan man snacka om att historien verkligen får en mening.

Anyway, nog snackat om den gode Jarlen.
Det finns andra som kan skriva långa bloggar om hans son och Erik den läspe och Halte.
Så gör inte jag.
Jag konstaterar dock att det är en god nyhet att historien inte blir glömd utan återskapas på alla de sätt.

Så har man upptäckt en ny jätteödla.
Två meter lång och växtätare.
Är det inte en fantastisk värld ändå.
Jag vet mycket väl att arter utrotas i en aldrig sinande takt.
Men att man missat en två meter lång ödla är ändå fantastiskt.

Och häromdagen upptäckte man en högst levande räka i ett mycket långt borrhål i gammal is.

Livet söker sig verkligen fram överallt.
Och just detta är en av de mest glädjande nyheter som kan uppbringas.
Liv är fantastiskt - tänk på det.

Jag tänker inte gå in på vad som döljer sig på andra planeter, men en sak är säker.
Liv söker sig fram överallt där det finns minsta förutsättning.

Det finns en tanke, eller rättare sagt många tankar bakom allt.
Vi är.

Vår värld är inte förstörelse, vi är inga naturliga onda eller goda människor.
Vi är vad vi själva och andra gör oss till.
Vi är alla individer men sammantaget är vi något mycket större.

Jepp, jag tror på vad mannen som sargades på korset en gång sade
Och trots världens kaos kommer till sist sanningen att segra.

Ordo ab chao.
Ordning ur kaos.

I morgon surar jag över något igen, men just i dag känner jag för mycket hopp för att kritisera, gnälla eller vara pest och kolera för irriterade Folkpartister.

Det kommer en annan tid.

Och för de som undrar, nej - jag har inte tagit något preparat och jag är antagligen inte galnare än någon annan.
Eller kanske lite.

Men poängen är ändå, jag är för glad att jag lever för att just i dag kritisera andras leverne.
I morgon blir det dock andra bullar. :)

SvD  SvD   SvD   SvD

Mode för alla

New York senatorn Eric Adams har tröttnat på baggyjeans och kalsongarslen, han försöker därför förmå kidsen att dra upp brallorna med hänvisning till att man gör ett sluskartat intryck om man visar sig utstyrd på dylikt sätt.

Senatorn går ut med en kampanj för att - som om man får tro pastorn själv är den viktigaste i stadens historia - förmå ungdomarna att sluta uppvisa ändalykten i tid och otid.

Man kan bara konstatera att modet sannerligen ändrats.
En gång för länge sedan ansågs det ekivokt att visa en kjortelfåll och kvinnor badade i heltäckande baddräkter.

Tittar man på gamla filmer från fyrtiotalet har karlarna byxorna uppdragna till armhålorna och ser därmed lätt löjeväckande ut när de likt Gene Kelly dansar runt på stolar och bord.

På femtiotalet var det mest raggarbruttor som vågade ha jeans och dessa var då oftast svarta med gula sömmar.

Och inte för att jag vill taga ifrån kidsen deras hängarslen, men nog var väl raggarna först med sina raggarattribut, gärna med en byxvarm flaska kosken i bakfickan.

Och om ungdomsmodet lär det väl alltid debatteras.
Jag har på superåtta hos vänner sett gräsligt fula V-jeans (nej, syftar inte på rymdödlorna) samt platåträskor med en klack på över decimetern.
Detta var populärt på sjuttiotalet.

Samma sjuttiotal då man för övrigt skulle vara orakad på sina intimaste delar med resultatet att en veritabel ryamatta stack fram mellan springorna på bikinin.

Själv tycker jag naturligtvis att dagens mode är helt ok.
Det finns något som tilltalar alla och om kidsen vill gå med rumpan bar, låt dem göra det då.

Hel och ren är fortfarande ett motto som duger så gott som något.

Däremot ställer sig kanske som en naturlig följd av resonemanget ett annat spörsmål, och där är jag tyvärr inte lika fri från reservationer.

Feta förtioåringar som på sommaren går barmagade och droppar glass i butiker är gräsligt oattraktivt.
Och allra värst är de med rollerblades.
Samt borde cykelbyxor på kvinnor över tjugofem vara ajabaja, vedervärdigt!

SvD

Den försvunna ön

Den lilla ön New Moore/South Talpatti som länge varit föremål för en gränstvist mellan Indien och Bangladesh har uppslukats av havet och finns ej mer.

Så är det.
Öar dyker upp och öar försvinner.
Minns Surtsey som frustande och pustande höjde sig över vattenytan genom ett vulkanutbrott.

Plätten utanför Bangladesh sägs ha varit svårt anfrätt av erosion så klimatförändringsförespråkarna kanske inte skall vara så tvärsäkra i sina antaganden.

När Öland  försvinner under vatten är det nog dags att börja oroa sig.

Det finns ändå värre saker att bita sig på naglarna för än att en liten ö försvinner.

Föresten är det snart år 2012 och då skall  jorden gå under i alla fall.

SvD

Ett avspärrat slott i tiden

Kronprinsessan Victoria och hennes blivande gemål Daniel tycks ta mer mark i anspråk runt Haga än vad som tidigare räknats med.
Parkytor skall konfiskeras och allmänheten får hålla sig borta.

Miljöpartisten  Martin Hansson har engagerat sig i frågan och undrar nu om paret verkligen behöver så stora arealer för att rasta hunden eller vad det nu kan tänkas vara som man rastar.

Visserligen tycker Hansson att det är väldigt trevligt att kronprinsessan med familj drar in på ägorna men så var det ändå det där med ytorna.

Oavsett Hanssons reflektioner kan man väl dessutom göra antagandet att vaktbolag kommer att patrullera omgivningarna och att kameror ständigt lär följa de som befinner sig utanför staketet.

När sessorna växte upp på Haga behövdes inte moderniteter som övervakning och det ryktas om att gamle kungen gick helt obevakad.

Det har blivit så dyrt och krångligt med ett kungahus.
Allt kostar och det är skattebetalarna som står för notan.
Och vad får samhället tillbaks för pengarna?
Inskränkta parkområden och parkeringsbotar.

Det är ändå en bra sak att Victoria hittat en karl med ett arbete så att hon till skillnad från sina andra släktingar åtminstone delvis kan bli försörjd av något annat än skattebetalarnas pengar.

Man får anta att Daniel kommer att se till så att det finns mat på bordet.
Eller inte,  han kanske blir hemmaman, varför skall man  egentligen arbeta om man fått en sessa på kroken?

Själv förstår jag inte varför paret skall ha ett stort slott som förstagångsboende?
Kan de inte få en två i Sundbyberg i stället?
Varför skall de förresten flytta över huvudtaget - är det slut på rum i Drottningholm?

Det allra mest ändamålsenliga vore att ge familjen ett hus på Skansen.
Där skulle de kunna utöva sin representation för folket, bli tittade på, och möjligen också inhåva en banan emellanåt.

SvD

Sverige är inte framgång

Staten Maryland gränsar till Virginia, West Virgina och District of Columbia i söder och väster, Pennsylvania i norr och Delaware till öster.

Delstaten är ungefär lika stor som Belgien och huvudstaden heter Annapolis, den största staden är dock Baltimore.

Maryland var den sjunde av USAs stater att ratificera den amerikanska konstitutionen.

Befolkningen är stigande och utgörs nu av drygt 5,6 miljoner innevånare vars medelinkomst är en av de högsta bland Amerikas stater.

Maryland är ett biovetenskapligt nav med över 350 företag inom branschen.

Detta gör staten till det tredje största biovetenskapliga klustret inom nationen.

Staten har en varierande topografi och kallas ofta för ett "Amerika i miniatyr"

En lustig detalj med Maryland är att staten inte har några naturliga sjöar.

Under den senaste istiden nådde inte glaciärerna så långt söderut och därför skapades inga sjöar som i de norra delstaterna.

Där finns dock många konstgjorda sjöar.

Den största är Deep Creek Lake, en reservoar i Garret Count.

Bristen på glaciär historia präglar också marken i Maryland som är mer sandig och lerig än den steniga marken i New England.

Maryland är en miljövänlig stat där mindre giftigt avfall produceras och man ingår i det så kallade "Regional Greenhouse Gas Initiative".

Det är en satsning som utgörs av de nordöstra staterna, Washington DC, samt tre kanadensiska provinser för att minska utsläppen av växthusgaser.

Maryland bildades en gång av engelska katoliker och de hade som princip att vara religiöst toleranta.

Ändå ändrade parlamentet senare denna politik och motverkade bruket av katolicism.

På grund av invandringen har katolikerna inte varit i majoritet sedan kolonialtiden trots det har religionen varit framträdande i många sammanhang.

Baltimore var säte för den första katolske biskopen i USA (1789) och Emmitsburg utgjorde hem och gravplats för de första kanoniserade amerikafödda.

Det första katolska universitetet grundades 1789 i Maryland och Baltimore var först i USA med att bygga en romersk-katolsk katedral.

Det Svenska Dagbladet anger idag Maryland som Sveriges spegelbild - sanningen är väl snarare att den amerikanska delstaten till skillnad mot Sverige är välmående och fylld av iver att utvecklas vidare.

I motsats till Sverige lever man också med sin historia, vilken man dessutom är stolt över.

Långt från den svenska uppfattningen att man skall förtränga sitt ursprung är Amerikanen trogen sitt arv och kan därför också vinna de fördelar som finns med att hålla ihop sitt förflutna.

I Sverige finns numera mest rotlösa individer som fladdrar runt likt spöken och utför tjänster åt varandra.

Det är så alliansen för Sverige vill ha det.

Jag tycker att det är en skymf att påstå att Sverige är Marylands spegelbild.

Sverige kunde en gång ha varit en spännande nation fylld av entusiasm och framåtanda.

Skillnaden är att i Sverige ges inte alla en chans.

Inte någonstans i världen förutom möjligtvis Nordkorea toppstyrs människor så som i Sverige.

Några skall ha allt och resten får dela på smulorna.

Gör gärna affärer med Maryland - jättebra.

Men kom aldrig någonsin dragandes med något slags jämförelse det blir bara pinsamt och generande för de svenska.

SvD

Pia Kjærsgaard skulle mördas

Fem män med somaliskt ursprung har i dag anhållits i Danmark misstänkta för att ha haft konkreta attentatsplaner mot den danska politikern Pia Kjærsgaard.

Själv befinner sig Kjærsgaard på semester med sin man och väntas hem på eftermiddagen.

Oavsett vad man än tycker om hennes politiska inställning förtjänar hon precis som alla andra människor att få leva i frihet utan att riskera att bli hotad eller mördad.

Kjærsgaard må ha retat upp människor men det är också en av de rättigheter hon skall få ha.

Människor som planerar attentat mot politiker förtjänar inget annat än förakt.

De är ynkryggar, och någonstans finns dessutom de som beordrat dessa halvfigurer till handling.

Sådana mordiska varelser klarar sig alltid, säkra som de är i sina skrymslen, men borde jagas upp och sättas i stupstock så att folk kunde gå förbi och spotta på dem.

Det är beklämmande hur världen är beskaffad med alla dessa mörkermän som förstör hoppet för så många anständiga människor som vill leva i fred.

Hot och våld är den förkrympta människans sätt att utöva makt och det är universellt oberoende av kulturella sammanhang.

Tyvärr får dessa monster alltför ofta sätta agendan i dagens samhälle.

VG

Jag är den som driver ut gravplundrare med öknens eld

Allt började den 6 november 1922 då den brittiske egyptologen Howard Carter sände följande telegram från Konungarnas dal:

"har äntligen gjort en underbar upptäckt - stop - en storslagen grav med orörda sigill - stop - har täckt över den samma till er ankomst - stop - gratulerar - slut"

Telegrammets mottagare var lord Carnarvon, en engelsk aristokrat, omtalad för att vara en extremt rik uppfödare av tävlingshästar samt känd som en tidig och våghalsig bilförare när den spirande bilismen ännu befann sig i sin linda .

Carnarvon var 1901 med om en allvarlig bilolycka i Tyskland och blev där svårt skadad.

Han kom därefter att ägna sig åt sina hästar och då han dessutom var en entasiuastisk amatöregyptolog inledde han efter att ha genomfört tidigare utgrävningar ett samarbete med Howard Carter 1909.

Det sägs att lorden, eftersom han fortfarande led av sviterna från olyckan, fann det torra klimatet i Egypten hälsosammare än det engelska och han tillbringade allt mer tid där.

Redan 1907 hade Carnarvon finansierat utforskandet av gravarna i Deir el-Bahari (Thebes) och nu den 6 november 1922 hade hans assistent Carter efter 15 års oerhört kostsamma och påfrestande utgrävningar funnit en ur klippan uthuggen trappa vid utgrävningsplatsen mitt framför Ramses VI:s grav.

Den 26 november anlände lord Carnarvon till Egypten och arbetet kunde återupptas.

Spänningen måste ha varit enorm när man i den unkna luften knackade hål på den förseglade dörr som upptäckts nedanför trappan i gravmörkret.

Carnarvon frågade: "Kan ni se något?"

"Ja underbara ting - underliga djur, statyer och guld, överallt glittrar det av guld", svarade Carter.

Det visade sig att graven var full av oskattbar bråte.

Där fanns förutom guldföremål också hela möblemang samt kistor fyllda av makalösa ting.

Man fann textilier och träföremål - till och med hela vagnar stod parkerade och tack vare den torra ökenluften hade även något så skört som blommorna från begravningen bevarats.

Man upptäckte att graven tidigare utsatts för gravplundring.

Men detta hade skett redan under faraonsk tid och graven hade återförseglats.

Något hade tydligen skrämt dessa plundrare för de flesta föremålen fanns kvar.

När man tytt sigill och inskriptioner fann man att dess inneboende var farao Tutankhamun som haft sin tid av oinskränkt makt mellan 1358-1339 före Kristus.

Han var efterträdare till Akhenaton - känd som religiös reformator.

Det kan i vår tidsålder vara svårt att förstå den uppståndelse fyndet väckte.

Här hade man funnit en i det närmaste orörd farao och den tidens media frossade i händelsen. Utgrävningen följdes genom tidningar och radio av miljontals människor världen över.

Modet påverkades och blev egyptiskt inspirerat, varor såldes och hus ritades med en arkitektur påverkade av tiden.

Allt gick att sälja inspirerat av faraoner och sfinxer.

Året efter upptäckten dog Lord Carnarvon efter några veckor med hosta, feber och kallsvett.

Detta gav upphov till spekulationer om den förbannelse som upptäckts nedpräntad med hieroglyfer på en liten lertavla.

Texten löd:

"Måtte döden komma på hastiga vingar till den som stör faraos frid"

Tidningarna fortsatte att sälja lösnummer och drev precis som i våra dagar ett tacksamt ämne så långt det gick.

Howard Carter hade gett The times ensamrätt till historien om utgrävningen - övriga tidningar hade nekats tillträde till graven och kunde därför spinna vidare lite som de tyckte utan att för den skull bry sig om sanningshalten i det de skrev.

Sanningen är att lord Carnarvon dog av något så simpelt som ett myggbett.

Senare när han rakade sig råkade han skära sig och bettet blev inflammerat.

Howard Carter som var den egentliga upptäckaren levde i ytterligare 16 år.

Det sägs att Carter när han återvände till England fick veta att en kobra hade ätit upp hans kanariefågel.

Kobran är symbol för egyptiska konungar.

När Carter dog i Egypten började familjens hund Susie yla 3000 km bort tills hunden föll ner och dog.

Vid Carters dödsögonblick slocknade också allt ljus i Kairo och slutligen hade kanske Tutankhamun utkrävt sin hämnd även på honom.

Det lär också ha funnits en annan förbannelse på baksidan av en staty i gravkammaren.

"Jag är den som driver ut gravplundrare med öknens eld"

Kanske var det den som som skrämde de gravplundrare som tagit sig in i graven redan på faraonernas tid?

På Tutankhamuns kind hittades ett ärr som direkt motsvarade infektionen som lord Carnarvon fått från myggbettet.

Faktum är att av de som öppnat graven var 11 döda endast sju år senare.

Man har konstaterat att gravkammare samt mumier kan vara svårt nedsmittade av en farlig mögelsvamp och tror därför att detta var en bidragande faktor till dödsfallen.

Helt klart står dock att upptäckten av Tutankhamuns grav tillhör en av tidernas största upptäckter.

SvD

Snö?

December inleddes med en serie snöstormar som förblindade sikten och kylde ut de små gårdarna.

I ladorna tryckte sig djuren tätt intill varandra, frustande med immande andedräkt och genom väggspringorna ilade vinden där den drog fram snökristaller så att isbark bildades på insidan av bjälkeslagrena.

Under taken och i fodermagasinen rusade råttor fram i horder på jakt efter mat och en tillflykt från den vinter som skulle komma att gå till historien som en av de värsta någonsin.

Närmare två meter snö föll i den första vågen och bondfamiljerna slet och knotade med sina sysslor samtidigt som utsvultna vargar, rävar och björnar drog in över markerna jagade av hunger med glansiga ögon och blottade tänder.

I början av februari låg det fortfarande kvar en dryg meter snö på marken men innevånarna i de små bondsamhällena såg ändå fram mot slutet på vintern och man välsignade ljusets ankomst som också skulle innebära att planerandet för vårbruket kunde påbörjas.

Den 18 februari drog stormen in igen.

Ett kraftigt snöfall svepte runt och varade i fyra dagar.

Det avtog tillfälligt den 22 och 23, men återupptogs med besked den 24.

Vid slutet av stormen hade mellan 4 och 5 meter snö fallit.

Många hem täcktes helt.

Innevånarna grävde tunnlar under snön mellan sina hem och lador eller till grannarnas hus.

De som ville gå ovanpå snön behövde snöskor för att göra det.

Effekten av stormen på boskap och vilda djur i området var förödande.

Fårbesättningar och hjordar av nötkreatur samt hästar begravdes under det djupa snötäcket och kvävdes.

Mirakulöst fann man nästan en månad efter att stormen upphört två får som överlevt under fem meter snö genom att äta ullen från andra får som dött.

Rovdjuren som blivit galna av hunger jagade lika hungriga hjortar och vid slutet av vintern var i stort sett alla hjortar i området uppätna.

Dessa händelser inträffade i Massachusetts 1716 - 1717 och kan ses i skenet av de östkustsbor som nu talar om "Snowmageddon" när det fallit runt 90 cm snö.

Och varför skriver jag nu detta?

Tja - dels är jag intresserad av historia sedan skadar det aldrig att ha perspektiv på tillvaron.

Saker kan precis som svensk politik alltid bli värre.

SvD