Allemansrätt under attack

Genom att ställa allemansrätten (som inte finns enligt vissa) mot äganderätten har de nyrika markägarna lyckats skapa ett klimat som mycket väl kan utmynna i att de får laglig rätt att mota bort människor som stör deras strandlinje bara för att de retar sig på det.

Det är inget konstigare än alla de skogsskövlingar som gjorts  på allmän mark av samma nyrika. Anledningen? Jo naturligtvis att man vill ha utsikt över någon sjö eller annan passande vy.
Nu har några blivit åtalade för dessa tilltag det är dock en kalkylerad risk och man får ändå bara böter - något man har råd att betala.

I framtiden lär man väl få rätt att ta bort allt som stör.

Och det här med att bärplockare från Thailand skulle plocka sönder skogen stämmer inte särskilt väl med verkligheten. Jag menar - vem skulle annars ha plockat bären? Likaledes kan man knappast anklaga tyska och danska turister för att vara oförsiktiga när de stilla paddlar kanot genom åarna och tar rast vid  någon strandkant.
Men i fortsättningen är det väl meningen att det ska stå någon lycklig markägare med en biljettrulle och ta betalt för nöjet.

Nej - det mycket strategiska flödet av debattartiklar som ensidigt ställer sig på äganderättens sida syftar bara till en enda sak nämligen att ge markägarna total kontroll över sina ägor. Det vill säga att du och jag kommer att beläggas med olika förbud och att att vi får liknande förhållanden som i exempelvis Tyskland.

Det är märkligt att det inte förs en tydlig motdebatt men antagligen har man lyckats väl med att linda in sin verkliga agenda genom att tala om att det bara handlar om att stoppa rovdrift och misshushållning av naturen.

 Inget av detta är något som finns i verkligheten.

Det handlar om din och min rätt att fritt få röra oss i naturen och att använda oss av dess skatter.
På sätt och vis är det inte konstigt att en sådan sak sticker i ögonen på de som inser att de egentligen skulle kunna tjäna pengar på det.

Det är en helt annan ägarbild nu än förr.
Böndernas mark är för länge sedan såld till den nya tidens kapitalister och de vill ha valuta för pengarna på alla de sätt som går. Det handlar om en ny slags girighet som många svenskar fortfarande inte är vana vid.

Den nya tidens Sverige sveper fram som en stormvåg och allt går att köpa och sälja.
Det är detta som är den stora dolda faran med många av de lagändringar som görs.
Vi har en regering som gynnar äganderätten i alla lägen.
Det sticker i ögonen på dem att vi har någonting gemensamt ty bara individen räknas in i det liberala marknadssystemet. Och naturligtvis skall då en markägare få rätt till att ta betalt eller att njuta av solnedgången från en ostörd strandlinje.

Det är vad det egentligen handlar om.
Men man drar sina snyftvalser om thailändska bärterrorister och skövlande tyskar med kanot.
Och Svensson?
Han fattar inte ens vad som händer.

SvD

Små äckliga parasiter

Först och främst vill jag påpeka att titeln på detta inlägg varken refererar till politiker eller andra parasiter.
Istället för att göra ännu ett spektakel av vår regering och deras märkliga tillvägagångssätt i krissituationer  tänkte jag här ge lite utrymme åt ett par av min barndoms mest plågsamma sommaringredienser, och där kommer minnet av vattenloppor i varma badsjöar på en relativt hög position bland kryp man helst vill glömma.

De små larverna anländer och sprids via andskit och när temperaturen blir tillräckligt hög simmar de omkring på grunt vatten där de främst angriper den badandes ben eftersom det är benen som blir mest exponerade på en vuxen.
Desto längre ut i sjön man kommer avtar också fenomenet. (åtminstone var det så i vår badsjö)

Låt inte barn plaska omkring där dessa kryp finns om du inte vill ha helprickiga ungar sedan
Till att börja med känns inget alls men tids nog kommer plågan.
Ingenting kan klia lika mycket som en flock av vattenloppor (cercaria)

De små larverna försöker tränga sig in genom huden och när de misslyckats med det dör de helt enkelt.
Så där får man gå med dessa djävulskt kliande bulor på benen som i värsta fall innehåller en död larv.
Det går inte att jämföras med någonting på land, inte knott, inte mygg och heller inte bromsar vilka blir så stora att de rycker små köttstycken från kroppen.

Vattenloppor är i alla fall rysligare.
Bara att tänka på dem eller skriva ned de här orden får det att börja klia på benen igen.

Det enda jag kan komma på som matchar lopporna i äcklighetsligan är fästingar och dessvärre fanns det också sådana i det höga gräset runt vår badsjö.
I bland kunde man komma hem med bägge delar, alltså både loppbett och två tre fästingar.
Men fästingarna syntes åtminstone och efter en penicillinkur mot Borrelian man fick emellanåt var de gripbara på ett annat sätt än vattenkrypen.

Nuförtiden sprider fästingar en del mer svårbehandlade sjukdomar och jag har jämt undrat vad kräken egentligen gör för nytta i den stora skapelsen där allt har sin egen plats.
Men fästingar?
Inte ens fåglar äter dem.

Men så hörde jag en sådan där biologitant på radion för ett tag sedan och hon kom med en ganska logisk förklaring.
Enligt henne var fästingen nyttig för att den höll folk borta från känsliga områden.
Rädslan för fästingar bidrog till att naturens mångfald kunde bevaras oförstörd.

Tja, allt har kanske sitt sammanhang i det stora hela.

SvD

Kattplågarna fyller ett syfte

Från och med idag, den första mars, går återigen lodjuren osäkra då ett antal förväntansfulla jägare släpps lösa i skogarna.

Fällor riggas och spänningen är stor när man precis som tidigare generationer vittjar burarna i den av vinter kylda luften.

Ungefär 29% av katterna fångas i fälla och dessa djur blir ofta stressade, klor och tänder är nedslitna, träflis påträffas i magarna.

Plågsam jaktmetod?

Kanske det.

Men man skall lägga på minnet att jakt är någonting som människan sysslat med sedan Hedenhös.

Vi människor är predatorer av naturen, men trots det är jakten mycket sällan obefogad.

Jägare påstår gärna att det är naturupplevelsen eller rekreationen som spelar en avgörande roll när man beger sig till skogs för att döda djur.

Fel.

Det är spänningsmomentet, och faktiskt avlossandet av själva skottet mot ett djur som vare sig det fångas i bur eller står i profil på ett kalhygge representerar det vilda och därmed triggar något djupt bak i reptilhjärnan.

Precis som generationerna långt tillbaks tuktar jägaren vildmarken med sina blotta händer.

Köttboxar fylls och skinn bereds, älg är det naturliga bytet medan det ultimata är de stora rovdjuren.

Lycklig är den som av ynnest får deltaga vid jakten på lo, björn och naturligtvis varg.

Djupt i våra gener gömmer sig ett förflutet då varggropar inreddes med kallmurad sten eller tvärviggar av trä.

Dessa runda alternativt kvadratiska gropar var mellan fem och tio meter i diameter och i mitten satt en påle med ett lockbete av något slag.

Djuret ramlade ned i gropen och förmådde inte krafsa sig upp, svårt skadat som det antagligen var efter att ha spetsats på de sylvassa pinnar som stod upprätt där det föll.

Det plågsamma är en del av jakten, och det är därför människan fortfarande står där villig att smeta blod på sitt ansikte , upprymd över att presenteras för det som fortfarande döljer sig i skogens dunkel, opåverkat genom tidevarven.

På grisgårdarna trampar djuren i dyngan och äter på varandra innan de stressade slaktas och bidrar till att fylla bondens ficka med konsumenternas pengar.

Eller rättare sagt - produkterna förädlas och gynnar entreprenörens företag vilket därmed kanske kan expandera än mer med fler grisar som vanvårdas allt för den snäva profiten.

Jakt är grymt och många gånger makabert.

Ett byte som fälls av ett rovdjur skriker i dödsångest medan det äts levande.

Lodjuret vet spelreglerna.

Att äta eller ätas, så lever det sitt liv.

Människan briljerar med sin hjärna och är därmed den högste av alla jägare.

De plågsammaste metoderna har dock för länge sedan lagts åt sidan.

Inte därför att jägarna krävt det utan för att en beskäftig opinion tvingat dem därtill.

Samma opinion som med glädje äter kött producerat genom ångest och med metoder som innebär att djuret tagits fjärran från sin naturliga livsmiljö.

Att äta djur som snubblat i sin egen avföring i en trång spilta ses som naturligt.

Men när jägare jagar lo på de mest beprövade sätten så gastar allmänheten i förfäran.

Kattplågarna skall jagas och löpa gatlopp.

Någonstans där går jaktens sanna värde förlorat och risken är stor att skogarna därefter befolkas av kastrerade jägare som vallas av opinionen i stället för att föra sitt arv vidare.

Glöm aldrig att jakt är blodigt och till sin natur hänsynslöst.

Men det är också det naturliga slutet för ett djur som levt sitt liv privilegierat jämfört med det vars kött du dagligen äter.

Kom i håg att din magsäck blir till grav och sista vila för djuret du just ätit.

Eller åtminstone delar av det.

Fundera på vad det egentligen är du äter nästa gång du står vid köttdisken och väljer bland delikatesserna.

Stress, kannibalism, avföring.

Katten lider i sin bur, visst.

Så är det.

Men proportionerna?

SvD