Jag är den som driver ut gravplundrare med öknens eld

Allt började den 6 november 1922 då den brittiske egyptologen Howard Carter sände följande telegram från Konungarnas dal:

"har äntligen gjort en underbar upptäckt - stop - en storslagen grav med orörda sigill - stop - har täckt över den samma till er ankomst - stop - gratulerar - slut"

Telegrammets mottagare var lord Carnarvon, en engelsk aristokrat, omtalad för att vara en extremt rik uppfödare av tävlingshästar samt känd som en tidig och våghalsig bilförare när den spirande bilismen ännu befann sig i sin linda .

Carnarvon var 1901 med om en allvarlig bilolycka i Tyskland och blev där svårt skadad.

Han kom därefter att ägna sig åt sina hästar och då han dessutom var en entasiuastisk amatöregyptolog inledde han efter att ha genomfört tidigare utgrävningar ett samarbete med Howard Carter 1909.

Det sägs att lorden, eftersom han fortfarande led av sviterna från olyckan, fann det torra klimatet i Egypten hälsosammare än det engelska och han tillbringade allt mer tid där.

Redan 1907 hade Carnarvon finansierat utforskandet av gravarna i Deir el-Bahari (Thebes) och nu den 6 november 1922 hade hans assistent Carter efter 15 års oerhört kostsamma och påfrestande utgrävningar funnit en ur klippan uthuggen trappa vid utgrävningsplatsen mitt framför Ramses VI:s grav.

Den 26 november anlände lord Carnarvon till Egypten och arbetet kunde återupptas.

Spänningen måste ha varit enorm när man i den unkna luften knackade hål på den förseglade dörr som upptäckts nedanför trappan i gravmörkret.

Carnarvon frågade: "Kan ni se något?"

"Ja underbara ting - underliga djur, statyer och guld, överallt glittrar det av guld", svarade Carter.

Det visade sig att graven var full av oskattbar bråte.

Där fanns förutom guldföremål också hela möblemang samt kistor fyllda av makalösa ting.

Man fann textilier och träföremål - till och med hela vagnar stod parkerade och tack vare den torra ökenluften hade även något så skört som blommorna från begravningen bevarats.

Man upptäckte att graven tidigare utsatts för gravplundring.

Men detta hade skett redan under faraonsk tid och graven hade återförseglats.

Något hade tydligen skrämt dessa plundrare för de flesta föremålen fanns kvar.

När man tytt sigill och inskriptioner fann man att dess inneboende var farao Tutankhamun som haft sin tid av oinskränkt makt mellan 1358-1339 före Kristus.

Han var efterträdare till Akhenaton - känd som religiös reformator.

Det kan i vår tidsålder vara svårt att förstå den uppståndelse fyndet väckte.

Här hade man funnit en i det närmaste orörd farao och den tidens media frossade i händelsen. Utgrävningen följdes genom tidningar och radio av miljontals människor världen över.

Modet påverkades och blev egyptiskt inspirerat, varor såldes och hus ritades med en arkitektur påverkade av tiden.

Allt gick att sälja inspirerat av faraoner och sfinxer.

Året efter upptäckten dog Lord Carnarvon efter några veckor med hosta, feber och kallsvett.

Detta gav upphov till spekulationer om den förbannelse som upptäckts nedpräntad med hieroglyfer på en liten lertavla.

Texten löd:

"Måtte döden komma på hastiga vingar till den som stör faraos frid"

Tidningarna fortsatte att sälja lösnummer och drev precis som i våra dagar ett tacksamt ämne så långt det gick.

Howard Carter hade gett The times ensamrätt till historien om utgrävningen - övriga tidningar hade nekats tillträde till graven och kunde därför spinna vidare lite som de tyckte utan att för den skull bry sig om sanningshalten i det de skrev.

Sanningen är att lord Carnarvon dog av något så simpelt som ett myggbett.

Senare när han rakade sig råkade han skära sig och bettet blev inflammerat.

Howard Carter som var den egentliga upptäckaren levde i ytterligare 16 år.

Det sägs att Carter när han återvände till England fick veta att en kobra hade ätit upp hans kanariefågel.

Kobran är symbol för egyptiska konungar.

När Carter dog i Egypten började familjens hund Susie yla 3000 km bort tills hunden föll ner och dog.

Vid Carters dödsögonblick slocknade också allt ljus i Kairo och slutligen hade kanske Tutankhamun utkrävt sin hämnd även på honom.

Det lär också ha funnits en annan förbannelse på baksidan av en staty i gravkammaren.

"Jag är den som driver ut gravplundrare med öknens eld"

Kanske var det den som som skrämde de gravplundrare som tagit sig in i graven redan på faraonernas tid?

På Tutankhamuns kind hittades ett ärr som direkt motsvarade infektionen som lord Carnarvon fått från myggbettet.

Faktum är att av de som öppnat graven var 11 döda endast sju år senare.

Man har konstaterat att gravkammare samt mumier kan vara svårt nedsmittade av en farlig mögelsvamp och tror därför att detta var en bidragande faktor till dödsfallen.

Helt klart står dock att upptäckten av Tutankhamuns grav tillhör en av tidernas största upptäckter.

SvD