Att volta med en bil

Läser i SvD om en Ferrariförare som i 250 km slog runt några varv med dyrgripen för att senare knalla ut så gott som oskadd.
Detta väcker gamla minnen till liv.
Jag har nämligen också slagit runt med en bil och på vägen ned i det djupa diket lyckades jag dessutom ramma ett träd.
Lyckligtvis med bakänden på bilen som blev intryckt från koffertluckan till förarstolen där jag satt.

Bilen var en raritet i sig, en pippigul Chevrolet Nova som jag hade haft i ett år och vårdade ömt.
Om den gjorde några 250 vet jag inte men nog tangerade den 200.
Vi hade en väg som alla traktens ungar buskörde på.
Där gick att åka fort, riktigt fort.

I bland vid heta sommarnätter lyste vi av vägrakan som egentligen var en
vanlig riksväg genom att ställa ut vakter vid bägge ändar så att vi hade en lång raksträcka med skapligt bred asfalt.
Där körde vi sedan mot varandra och klockade tider.

I bland fick polisen reda på vad vi höll på med och om inte annat undrade de väl över alla däcksspår när de kom lunkandes där med sina blåvita på dagarna.
Någon gång blev det ett tillslag men i och med att vi hade vakter så larmades vi ganska snart.

Som tur var hade vi alternativa vägsträckor så vi varierade lite.
På natten kom det nästan aldrig någon vanlig bilist och om det gjorde det upplystes de om att vägen var avlyst för vägarbete, eventuellt älgolycka.

Anyway.
Jag körde rätt mycket.
Novan var tidigaste årsmodellen, en 62 med en rätt vässad V8 396'a.
En riktig veteran alltså och det hela utspelade sig runt 2005.

Jag hade ställt upp mot något japanskt skit, en ganska vass Civic.
Starten gick till så att vi hade ett signalljus i form av en ficklampa som blinkade tre gånger.
På den tredje körde vi.

Jag fick en dålig start för däcken spann och Hondan hade bättre fäste.
Men rätt snart kom jag i fatt och det var då det hände.

Jag skulle köra om och låg halvägs förbi då jag fick bromsa till lite för att Hondan girade åt vänster.
Då låste sig mina bromsar.
Och jag menar tvärlåste.

Med punktering på ett däck började bilen snurra på vägen, det gick fruktansvärt snabbt och plötsligt befann jag mig på taket.
Bilen rullade runt några varv till och faktiskt på rätt köl kanade jag i hög fart rakt ner i ett dike som var av typen riktigt djupt och brant.
Alldeles intill stod skogen och bakändan for rakt in i en björk.
Det small och krasade och jag kommer precis ihåg vad jag tänkte.
Det här överlever jag aldrig.

Jag var säker på att jag hade brutit vartenda ben men som genom ett ödets nyck var jag hel.
Blåslagen naturligtvis och jag hade fruktansvärt ont i axlarna och armarna.
Jag hade hållit mig krampaktigt i ratten, jag hade inget bälte.

Bilen var som sagt intryckt bakifrån och det komiska är att på trädet syntes knappt en skråma.

Min dåvarnde pojkvän kom springandes och såg helt förskräckt ut.
Efteråt sade han att han trodde jag var död.

Problemet nu var att få bort bilen innan polisen dök upp.
Vi visste inte om någon ringt efter ambulans men allt gick så snabbt så troligtvis hade ingen hunnit.
Alla stod bara och såg förstummade ut.

Civic föraren såg ut som om han skulle skita på sig och om det berodde på att han var skärrad över själva olyckan eller att min pojkvän hotade att slå in pannbenet på honom vet jag inte.

En av deltagarna hade en kompis som var bärgare och det tog ungefär en timme för honom att dyka upp.
Vi var rätt långt ute i skogen men till sist kunde vi dra hem skrotet till pojkvännen.
Att ta hem bilen så att farsan såg den var det sista jag ville göra.
Då hade jag väl orsakat en hjärnblödning också.

Jag sade senare att jag hade väjt för en älg och så fick det vara också.
Fortfarande kan jag få ont i nacken i bland men annars klarade jag mig utan men.

Jag tror på Guds försyn.
Det måste man göra om man upplevt något liknande.

Så vitt jag vet kör ungarna fortfarande race på avhysta vägavsnitt där hemma och jag vet att de ännu pratar om mig.
Tjejen som totalkvaddade traktens snyggaste Nova..."suck"

SvD