Monday, May 31, 2010

En spindelälskare är död

En väldigt speciell människa har gjort sitt här i det jordiska men efter sig lämnar hon konstverk av ovanliga slags dimensioner.

Det handlar om den från begynnelsen franska skulptrisen LouiseBourgeois vars fascination för spindlar aldrig tycktes upphöra.


Rätt sent i livet blev hon uppmärksammad.


Detta tack vare att New York's Museum of Modern art presenterade en utställning som spände över hela hennes karriär 1982. Då var hon 70 år.
Sedan dess rullade det på och 1997 mottog hon National Medal of Arts från den amerikanske presidenten Bill Clinton.


Redan 1938 gifte hon sig med en amerikansk konsthistoriker och de bodde tillsammans i stadsdelen Chelsea.
Därefter fick hon tre söner. Hon lämnade aldrig New York och hon levde sitt liv fyllt av konstnärlig verksamhet
Maken dog 1973 och det var först därefter hon tog det stora språnget rakt ut i konstvärlden
Detta lyckades hon tämligen väl med och hon fick en mängd hedersuppdrag. 
Så sent som 1993 var hon USA:s representant på Venedig biennalen.


Hennes mest omtalade verk är jättespindeln Maman vilket fick en hedersplats som dragplåster vid invigningen av Tate Modern i London.

Hon var egentligen väldigt produktiv  men det var först på senare år som hon verkligen släppte loss och hon blev snabbt något av kändis i runt om i världen.


Hon levde ett långt liv av skapande, och världen har gått miste om en i verklig mening originell konstnär.
Hon jobbade aldrig efter något speciellt koncept utan gick istället efter en känsla eller tanke som kunde poppa upp i henne.


Alla hennes konstverk är med andra ord gjorda efter den sinnesstämning som hon hade just då.
Dessutom förmedlade  hon alltid en slags sårbarhet och ömtålighet i sina skulpturer.


Den stora spindeln Maman bär på en äggkokong  och på något vis representerar spindeln den sårbarhet som hon kände just då.
Själv sade hon att det var en hyllning till sin mor som hon kallade sin bästa väninna.


Det är i stort sett omöjligt att katalogisera hela hennes verksamhet på en blogg men spindeln har alltid följt henne.


Skulpturen finns på många ställen i världen bland annat i London Tokyo Seoul, Bilbao samt Ottawa och den gjordes då med brons och marmor.
De är dock alla avgjutningar av originalet.


Nu är hon död och världen sörjer, åtminstone ett litet tag.
För en död konstnär säljs dyrare avliden än levande.
De stora spindlarna finns dock för allmän beskådan och visst är de storslagna konstverk i sig.
Vem utom LouiseBourgeois skulle kunna kommit på tanken att göra gigantiska spindlar?


Maman är inte direkt lämpad att ha som trädgårdsskulptur.
Höjden är ca 9 meter och avståndet mellan benen är som mest drygt tio meter.


Ja vad säger man?
Vila i frid kanske.

2 comments:

Morotsodlaren said...

Hej Erica!

På ett mjukt och medryckande sätt skriver du om Louise Bourgeois som jag inte vet ett skvatt om. Men ändå blir jag nyfiken på denna människa och inte minst på hennes konstverk.
Annars så är du ju lindrigt sagt explosiv i ditt skrivande. Men här har du ändrat tempo och rytm - precis som en skicklig skribent skall göra. Du har talangen...

Spindlar har annars upp genom åren skrämt slag på min förra fru och vår äldsta dotter. Så fort de fick syn på en liten spindel skrek de hjärtskärande. En gång var vi ute och körde då det lyckades det klättra ner en späd grön spindel alldeles framför näsan på min fru. Hon gallskrek så jag höll på att köra i diket.
Vid ett senare tillfälle när jag inte var speciellt fokuserad på bilkörningen utan mest mixtrade med stereon satte hon åter i att skrika. Jag tittade förfärat på henne och röt:
- Är det den förbannad spindeln där nu igen?
- Idiot, det står ju en älg mitt på vägen, sa hon!

Jo, så någon marmorspindel i trädgården hade vi aldrig…

Erika said...

Hej!
Tack för berömmet men jag är nog gravt överskattad.
Jag skriver sällan något som jag är nöjd med.

Det var en kul historia med älgen eller i alla fall tur. :)

Spindlar är små trevliga djur för det mesta.
Själv brukar jag aldrig kasta ut dem (om de inte är giftiga)
De håller ju rent från andra småkryp, så jag låter dem vara.
Det är en win win situation så att säga.

Nu skall jag försöka skriva om något annat på bloggen.
Jisses så många argsinta galningar det dök upp efter att jag skrivit om Israels rätt att inspektera fartyg på internationellt vatten.

Har hela landet blivit pro Gaza nu?
Det handlar om folk som vill utplåna Israel.
Hela grejen var en stor kupp.

Man samlar i hop några kändisar sedan åker man mot Gaza för att reta Israel som har en blockad vilken faktiskt Egypten är med på också.

De visste att det skulle gå som det gjorde.
Israelerna måste leta igenom skepp på väg åt det hållet.
De kan ju frakta vad som helst.
Jag tror inte Israel vill ha några fler Scud missiler farandes över sig på grund av att blockaden mot Gaza upphävts.

Men det går tydligen inte att försvara Israeler i det här landet.
Visst det var tragiskt att människor dog, men det var inte militären som initierade våldsamheterna.

Det finns så många stollar i Sverige nu.
Och allt ont som händer i mellanöstern beskyller man israelerna för.

Nä nu lämnar jag ämnet...
har du börjat på någon egen blogg än?

Jaja