Jag läser en artikel om Camilla Elwing Johansson som har skrivit en bok om sin sjukdom och hur man aldrig skall ge sig utan hela tiden framhärda i sin livsvilja och låta saker och ting få ta det utrymme som krävs.
Som till exempel att inte ge sig om man känner att vården inte motsvarar de förväntningar man kan förväntas ha.
Det är naturligtvis fantastiskt att Camilla genom envishet uppnått det hon vill med sitt liv dock känns det lite tragiskt om det är sådan vården har blivit i Sverige.
Att man måste tränga sig på och insistera för att få adekvat hjälp.
Alla människor klarar inte av att konkurrera om en läkares uppmärksamhet på det viset.
Speciellt inte om du har dåligt självförtroende och fortfarande känner den där respekten inom dig för läkare som många gör, inte minst genom klass-skillnader vilka blivit allt mer tydliga i Sverige - återigen.
Det är naturligt att man får ett annat perspektiv på sin sjukdom och rätten att få den prioriterad om man har läkare i bekantskapskretsen.
Dessutom blir man antagligen också bättre omhändertagen som patient eller kund - vad det nu heter i dagens marknadsanpassade Sverige.
Jag har länge misstänkt att fattiga och inte minst missbrukare har sämre vårdmöjligheter än välutbildade och välbeställda människor.
Sorgligt men antagligen sant.
Idealsamhället är naturligtvis ett samhälle där alla som behöver det får en professionell vård och därmed också rätten att få träffa en läkare så ofta som man känner att det behövs.
Och dessutom att läkaren är en kompetent person vilken tar sig den tid som krävs för att patienten skall känna sig väl omhändertagen och bemött.
Det kan till och med vara en betydande del av läkeprocessen för den vårdsökande.
Jag är glad för Camilla Elwing Johanssons skull.
Att hon är så stark och framhärdar med den livsglädje hon bär inom sig.
Jag är säker på att hon skrivit en intressant bok om sina upplevelser och kanske den skulle läsas som ett föredöme för hur alla egentligen borde bemötas inom vården.
SvD
No comments:
Post a Comment