Monday, June 7, 2010

Ren rappakalja för forskare

Man har nyligen upptäckt att en del runstenar inte har just någonting att förtälja.
Inga av de svårtydda tecknen verkar betyda någonting.

Mycket egendomligt, varför skulle man då göra sig besväret med att först hitta en passande sten och sedan göra runor som mest liknar klotter?

Kanske var det någon hemvändande viktigpetter som varit ute och rest tills han fick nog och längtade hem till sin lilla oupplysta by. Där firas han som hjälte och många ser fram emot att få upptäcka runspråket och göra det till allmän egendom i den lilla byn.
Naturligtvis kan han tänka sig att lära byborna runspråket.
Lite klass måste det väl få finnas även i den byn.

Men det finns ett litet aber.

Det tråkiga är att han aldrig lärde sig något av kollegornas intensiva runristande
när någon omkommit i strid eller gjort något annat betydelsefullt i vikingarnas värld.
Han skolkade de dagarna man hade kurser för sånt.

Så kommer han hem till byn och skall göra sig märkvärdig.
En fin sten letas reda på, besiktigas och sparkas på innan den befinnes vara duglig för de storverk som väntas, sedan följer innevånarna med och bjuder den store stenristaren på ett glas av den tidens variant av skogsstjärnan, och han funderar med ett något nervöst leende ett tag innan han sporadiskt knackar in några tecken samtidigt som folket från byn står med uppspärrade ögon och öppna munnar.

Han fortsätter ett tag tills stenen ser lagom deformerad ut.
Med hög  stämma deklarerar han sedan att denna sten rests till minne av Knut den halte och lytta som i och för sig aldrig funnits men det spelade ingen roll eftersom tecknen på stenen också var en bluff.

Troligt scenario?

En annan mer svensk realitet kan vara att den ansvarige hade dragit i sig några liter mjöd för att stärka sig och tyvärr blev ristningarna på grund av det lite underliga. Och eftersom stenristande lätt kan bli lite långrandigt tog han några krus mjöd till innan han fortsatte, och det hela såg så snyggt ut tyckte han medan ortsborna ruskade sina skallar.

Så detta var alltså en runsten.

Nästa dag plågad av svår baksmälla gick mannen ut och sparkade ned stenen med tecknen nedåt.

Så typiskt svenskt.
För än i dag är det så att saker och ting ser vackrare ut efter några krus, inte med mjöd, utan öl.
Det är en realitet som oftast märks precis innan krogen stänger och den desperata jakten sätter igång.

Google har till och med en funktion som gör så att man inte kan kan skriva mail till chefen och tala om vad man egentligen tycker om honom, eller andra ännu värre pinsamheter i fyllan och villan.

Stenen upphörde dock inte fascinera.
Ett par hundra år senare grävdes den upp igen för att tillsammans med andra stenar utgöra fundament till en kyrka.
Runstenarna var perfekta för ändamålet då man trodde att de innehade någon form av rent magiska krafter.
Faktum är att det under många kyrkor finns rätt mycket historia.

Och tur är väl det, för där ligger de skyddade.
De runstenar som fortfarande står upp är svårt anfrätta av väder och vind.
På många kan man knappt se några runor alls.

Det är synd för det är en bit av vår historia som försvinner sakta men säkert.

SvD

4 comments:

Inger said...

Runor hade ju från början magisk innebörd, var och en. Mycket troligt kan det vara besvärjelser och liknande, särskilt som hedendomen var som mest förankrad i nordvästra Uppland. Hur kan en forskare helt förbise den aspekten?

Erika said...

Jag vet inte hur resonemanget gått men jag har också läst att runorna beskrevs ha magiska egenskaper.

Men på den tiden trodde de kanske det på grund av att runalfabetismen var utbredd.

Man kunde kommunicera utan att prata, man kunde lämna bestående minnen och tala om för dagens människor vad som hänt och skett,
och det måste ha haft inverkan på folket som levde då.

Kyrkorna lade senare runstenar som byggnadsmaterial för att de trodde på sådant.
Där låg och ligger de sedan i helgad grund.

Anonymous said...

"forskning" kan också vara rappakalja.

Jag håller din tes mer trolig ;-)

VAD vet denna forskare egentligen om hur de tänkte för 1000 år sedan???

Erika said...

Arkeologi är ungefär tio procent fakta. Resten är gissningar.
Men det är just det de flesta tycker är roligt med yrket.
Det är inte kvantmekanik direkt men det krävs ett öppet sinnelag för att bli arkeolog eller forskare.