Krångelpartiet

KD brottas med inre och yttre problem och så har det alltid varit.
Partiet har sina konservativa och  liberala medlemmar, det är helt naturligt att det då och då uppstår sprickor.

Förr fanns Alf Svensson som band i hop partiet, numera är det Göran Hägglunds sak att agera "fredsmäklare"" mellan de olika inre grupperingarna.

Det nya förslaget till namnbyte "Familjepartiet Kristdemokraterna" gör att man i alla fall kan misstänka att de mer traditionsbundna fraktionerna försöker skapa sig ett större utrymme.

Samtidigt har SD dykt upp som ett rövarband mitt i Kristdemokratskogen vilket naturligtvis inte gör situationen lättare.

Detta borde innebära ett annat dilemma för KD.
Har verkligen partiet på den ultrakonservativa planhalvan att göra?

Partiet lider dessutom av sviterna efter "vallöfteskatastrofen" förförra valet då man hade lovat väljarna sänkt bensinskatt.
Vilket naturligtvis inte uppfylldes efter valet - i stället blev skatten dyrare.

Kristdemokraterna  skulle snarare vinna på att - i stället för att bli ännu blåare och sekteristiskt, utvecklas mer åt vänster.

Ett liberalare öppnare och framför allt mindre följsamt traskande i de andra alllianspartiernas fotspår skulle också kunna öppna upp och ge partiet en egen identitet.

Som det är nu är det bara de allra mest inbitna som hänger kvar.
Det vore verkligen synd om KD skulle försvinna.

När Alf Svensson styrde gjorde han det på pingstpastorsvis.
Han ingav också ett sällsynt förtroende.

Göran Hägglund är mer av en renodlad yrkespolitiker.

Han är verkligen underhållande som person och människa.
Men inger han verkligen  förtroende när han för sitt parti allt djupare ned i det stora blå?

SvD
Expressen
Dagen
Kristianstadsbladet