En tämligen hedervärd skribent verkar slutligen ha tappat gnistan.
Den släktkrönika Guillou nu skriver kan möjligen ses som ett väntat avslut för den forne samhällsdebattören.
En bok om sin egen släkt kräver inget nutidsorienterat samhällskritiskt engagemang men är antagligen roande för författaren så till vida att han får leka deckare och blodhund när han går igenom tillgängliga informationskällor.
Frågan är bara vem som vill läsa?
Googlar man "släktkrönika" dyker inte mindre än 77 900 sökbara resultat upp.
Alla har något de tycker är värt att berätta om sin bakgrund och de märkvärdigheter som utspelats i det förgångna.
Vad man kan konstatera är att det finns en överrepresentation av självupptagenhet i det här landet vilken numera även tar sig ett uttryck i viljan att införliva släkthistorien i sitt ego för att sedan pracka den på andra.
Hur stort är inte självhävdelsebehovet när det tar sig ett sådant uttryck?
Det är ändå så att Guillou skriver utmärkta böcker när han får söka i arkiven.
Boken "Häxornas försvarare" är ett exempel på den grävande journalistik Guillou behärskar bättre än någon annan.
Samtidigt har det varit en påtaglig brist på talang när Guillou skrivit ändlösa följetonger om något så fånigt som en svensk agent vid namn Hamilton.
Guillou är ingen bra spänningsförfattare.
Historierna blir lätt banala eller också ändlösa haranger där just ingenting annat händer än att skribenten ältar oväsentligheter.
Leif GW Persson är en i sammanhanget ljusår bättre författare och det är verkligen synd att inte fler av hans berättelser har filmatiserats.
Nu menar jag ändå inte att kritisera Jan Guillous författargärning.
Uppenbarligen har han sina läsare och det är han som skrattar hela vägen till banken och inte jag.
Vad jag menar är att jag tycker det är idiotiskt att han slösar bort sin begåvning på att skriva trams som en släktkrönika.
Guillou må vara 65 år men han är när han vill fortfarande en av sveriges mest bitska debattörer.
Dessutom har han så länge som han avhåller sig från att attackera fildelare rätt sjysta åsikter vilka behöver finnas och synliggöras.
Att han skulle gräva ned sig i en släktkrönika i flera år är en seger för de som efter spionhistorien fått vatten på sina kvarnar och högröstat krävt att han håller sig borta från debatten med argumentet att "spionen" inget där har att tillföra.
Det verkar allt mer som om Guillou inte längre orkar försvara sig utan hellre drar sig undan in i de dammiga arkiv var hans släkthistoria finns.
Kanske är det så att kritikerna slutgiltigt kastrerat Guillou.
Så synd.
Guillou har sin lilla spalt i Aftonbladet och han verkar nöja sig med det.
Jag menar att han borde ha mycket mer utrymme, och dessutom om han nu skall skriva en bok så skulle den handla om något viktigare än Guillous egen släkt.
Tyvärr håller nog varken Guillou eller hans kritiker med.
SvD
11 comments:
Vilket oerhört förakt för både Guillous släkt och för honom själv som person. Flera framgångsrika svenska författare har skrivit omtyckta släktkrönikor (som har sålt väldigt bra alltså vill många läsa) på senare år; Agneta Pleijel, Helena Henschen med flera.
Det verkar uppenbart att det i alla fall finns en potentiell köpare till lite navelskåderi i bokform.
Det är knappast något förakt för Guillou eller hans släkt att påpeka att det finns självcentrerade människor i det här landet och ifrågasätta varför just han ska sälla sig till dem.
Men snälla, att sätta likhetstecken mellan att skriva en släktkrönika och att vara självcentrerad, är inte det att göra det väl enkelt för sig?
Jo, men så är jag också en väldigt enkel person.
Vad förväntar du dig egentligen?
Ska jag göra en fullständig utvärdering på varför jag anser det vara självcentrerat att skriva om släkten och sedan ge ut det i bokform?
Det är helt enkelt en uppfattning som jag har.
Det har blivit dags för Guillou att berätta om sin rika, adliga och inflytelserika släkt och de enorma lagrar som skördats trots enorma motgångar och MÄKTIGA fiender. Skall bli riktigt skoj att läsa denna fabel.
Man skulle ju kunna saga att ha en egen blogg ar minst lika sjalvcentrerad.
Jag haller med om att J Guillou inte ar sveriges basta forfattare, men jag finner honom underhallande och intressant. Jag kommer att lasa hans bok.
/Mathias
Jag tror inte ett dugg på att Guillou skulle vara "kastrerad". Genom att skriva den här släktkrönikan ser han nog sin chans att komma med i Svenska akademin. För var skall den "bäste författaren" och den som styr författarsverige med järnhand sitta om inte just där? Som journalist är han utan motstycke, men som författare är han bara ute efter makt!
Naturligtvis är det ett jävla egobeteende att sitta och blogga och Guillou är förvisso underhållande.
Jag anser ändå att han kommer mest till sin rätt när han får verka i den samtid han lever i.
Det finns många underhållande och intressanta författare i dagens Sverige.
Däremot är där väldigt få bra debattörer och samhällskritiker.
Ja, det är verkligen sant att Jan Guillou är underhållande, det är mer än man kan säga än om det skräpet du skrivit ihop.
...samma skräp som just du tagit dig tid att läsa Jens.
KGB Janne ska inte lura fler chef redaktörer!
Svenska dum redaktörer låter sig användas som marknadsföringsverktyg för KGB jannes alster!!
Anna sanday
Post a Comment