Saturday, November 14, 2009

Folieskallar och drömmen om rymden

I en ljudlös explosion kastades stoftet upp när satelliten LCROSS kraschlandade rakt ner i månkratern Cabeus.
Kratern belägen nära månens sydpol hade befunnits perfekt för sitt syfte och kort därefter påbörjades analyserna som nu entydigt visar att det finns vatten på månen.

Gamla teorier ställs på huvudet och äntligen tar koloniseringen av Mars sin första början.
Med små steg ut i rymden kan mänskligheten sprida sig vidare mot nya horisonter och någonstans uppe i det kalla svarta svävar redan rymdskeppet Enterprise i en framtid som inte längre ter sig så avlägsen.

Eller?

Varför slänger NASA ut 500 miljoner dollar på ett projekt som leder till så oviktig information som att det finns några isklumpar på månen?
Och hur mycket kommer då inte den internationella rymdbasen som ska börja byggas att kosta?

Hur kan det komma sig att alla så ivriga att komma ut i rymden egentligen?
What's the big deal?

Enligt foliehattarna inom sanningsrörelsen har amerikanarna aldrig landat på månen.
Men de tror å andra sidan på att jorden styrs av rymdödlor.
De måste vara mäkta bekymrade nu när NASA grävt upp vatten och planerar att återvända till himlakroppen de så nesligen påstod sig ha bestigit redan 1969.
Och detta bara för att tanka lite emedan de sedan ämnar fortsätta vidare ut i världsrymden till planeten Mars.

Det kanske kan vara aningen svårt för oss vanliga döda att få några riktiga begrepp om avstånd när det gäller rymden.

Att lägga på minnet är att månen cirklar runt jorden, avståndet varierar därför inte så mycket, ungefär mellan 363000 och 406000 km. Det är ca 30 gånger jordens diameter, eller en fyrahundradel av vårt avstånd till solen.

Mars är precis som jorden en planet. Men Mars ligger längre ut än jorden och rör sig därför saktare i sin bana, så avståndet mellan oss och Mars förändras hela tiden. Som lägst är det ungefär 57 miljoner km (lite mer än en tredjedel av vårt avstånd till solen), som längst ungefär 400 miljoner km (nästan tre gånger vårt avstånd till solen).

Hur lång tid det tar att fara till Mars beror på vilken bana och uppsändning man väljer. Tar man den mest energieffektiva banan (en så kallad Hohmannbana) tar det ungefär 5 dygn till månen och 260 dygn till Mars. Till månen kan man fara i stort sett när som helst, eftersom den ligger på samma avstånd hela tiden, men goda möjligheter att fara till Mars med en Hohmannbana återkommer med 780 dygns mellanrum, alltså ungefär vartannat år.

Det är därför inte precis småpotatis när amerikanarna glatt deklarerar att de tänker ge sig i kast med rymdäventyr igen.
Onekligen är det en viss skillnad på 380000 km och 57 miljoner km.

Om du undrat över om det ändå inte kunnat ligga lite sanning i vad foliehattarna påstår om amerikanarnas blufflandningar på månen kanske du nu lättare förstår varför NASA inte brytt sig om att i modern tid återvända.
Målet var redan besegrat, tekniken fanns.

Det är först nu det finns någon mening med att ta nästa viktiga steg.
Allting stämmer.
Frågan om vatten på månen är den sista pusselbiten för att ett beslut ska kunna tas

Så återstår spörsmålet om varför alla dessa biljarder ska kastas ut på ett projekt som syftar till att skicka ut folk i rymden?

Kanske därför att det är ett ytterst komplext mästarprov där så många olika länder och kunskapsgrenar blir tvugna att utveckla och spetsa sina kompetenser.

Varje liten del måste stämma.
Det handlar om ett projekt där människor förenas.
Det handlar om hopp.

Pengar finns det hur mycket som helst av och sällan har de kunnat komma till en sådan nytta som genom Marsprojektet.

Cyniskt?
Folk svälter ju här på jorden och klimatkrisen förvärras.

Betänk i stället att varje del av utvecklingen som nu genomförs i slutändan också kommer att gynna oss och säkert lösa en del problem.
Rymdforskning innebär alltid positiva sideffekter - och för all del negativa.

Samtliga ledarnationer kommer att samarbeta i uppförandet av den månbas som i sig blir en fundamental del i det större Marsprojektet.
Kina, Ryssland, Frankrike, England, USA, Japan Indien.
Kanske Sverige också kan få vara med på ett litet hörn?

Det filosofiska sättet att beskriva varför allt detta bör genomföras är att fråga varför USA väljer att ha en besättning (som säkerligen blir internationell) på den kommande färden till Mars?

Det finns naturligtvis redan teknik som kan utföra uppgifter vars komplicitet vida överträffar vad ett knippe mänskliga försöksobjekt klarar av.
Rent kostnadsmässigt och säkerhetsmässigt är det idiotiskt att skicka med människor på en så lång rymdfärd.

Men kanske är det så att det finns något vidare och större som alltid driver oss framåt.
Och att detta något är själva djupet av vad som definierar oss som människor.

Vi måste få vara med, annars saknar målet mening och resan blir ingenting värd.

Å andra sidan är det också möjligt att foliehattarna har rätt.
Rymdödlorna kanske bara väntar på att vi ska komma inom deras räckhåll så att de kan äta upp oss.

SvD

No comments: