Monday, December 7, 2009

En natt skickade Gud en ängel

Jag kommer i håg de vassa snökristallerna som skar in i min redan frusna kind.
Jag låg på sidan, framåtstupa i en snödriva och långt borta var de jag lämnat.

Folkets-hus discot i det lilla samhället var en vanlig helgaktivitet för byns unga och som alltid innebar det andra förutsättningar och alldeles egna normer jämfört med det allmänt samhällsrådande.
Således var det inte speciellt svårt för en femtonårig liten tjej att bli svårt nedsupen på bara fyra timmar.

I bilarna på parkeringen utanför fanns förråden av drickbart.
Där satt någon stackars "designated driver" och härdade ut medan det hånglades i baksätet och söps kopiöst.
Min kompis var tillsammans med en kille i en gul Nova, en skrotbil som förutom att den slängde väldeliga på baken i vinterväglaget var utrustad med bromsar som skulle ha fått den mest förhärdade trafikpolis att gråta.
Men sådana petitesser brydde vi oss naturligtvis inte om.

Jag var lite ur humör redan när jag åkte i väg tillsammans med Amanda och Fredrik.
Den kille som jag haft span på under halva nian hade träffat en annan tjej som i sin tur var en före detta kompis till mig under låg och mellanstadietiden, dessutom bodde vi grannar.
Jag visste att de också skulle till folkan och tyckte det var meningslöst för mig att springa omkring där.
Förutsättningarna var med andra ord inte de bästa och gjorde nog sitt till att jag drack som jag gjorde den kvällen.

Inne på folkets-hus var det som vanligt någon halvtaskig discjockey som stod i ett hörn och låtsades vara cool.
Där fanns stroboskopljus, något så antikverat som dimmaskin och för den som inte upplevt liknande arrangemang kan det mest beskrivas som ett ställe där ingen egentligen intresserade sig för någonting annat än att få sig ett ragg.
Utbudet var inte lika begränsat som annars i byn genom att det också kom folk utifrån.
Dessutom fanns det äldre killar och sådana var ju alltid kul att träffa.

Egentligen var åldersgränsen satt till 18 år men vi förfalskade stämplarna genom att karva ut mönstret i ett suddgummi och sedan tuscha till rätt färg innan det applicerades på handen.
På det viset slapp man i från hela den där förfalskade id greijen.
Stämplarna var inte mer sofistikerade än så.

Men som sagt var - helt i form var jag inte.
Jag undvek konfrontationer men fyllnade rätt snabbt till och det är ändå märkligt hur berusade tjejer aldrig får vara i fred utan ses som lovligt byte.
Till sist lämnade jag helt sonika tillställningen och tog mig ut.

Det var en kall kväll i mitten på Januari och jag vet inte varför men jag bestämde mig för att gå hem.
De kunde väl ha sitt pissiga folkets-hus för dem själva.
Problemet var bara att jag bodde några kilometer bort och hade lite svårt med styrförmågan.
Bara ett par år innan hade en kille hittats ihjälfrusen längst ned på en garageinfart vid ett av de omkringliggande husen och någonstans måste det ha funnits i medvetandet, men som bekant råder man inte alltid över sig själv med sprit i kroppen.

Jag kommer i håg att jag raglade i väg hemåt och när jag kommit ungefär halvvägs måste jag helt enkelt ha snavat omkull och blivit liggandes i en snödriva.
Där sov jag antagligen riktigt skönt tills jag plötsligt vaknade.

Jag hade ingen känsel vare sig i tår eller fingrar och snön skar gnistrande kall in i mina blåfrusna kinder.
Näsan var som en istapp och vid sidan av mig skimrade ett ljus.
Jag tittade upp och kände värme omfamna mig.
En underlig känsla av ren kärlek och acceptans.
Med ens var det som om ingenting annat betydde någonting.
Allt bara släppte och fascinerad kunde jag genom en lätt beröring på axeln känna att ljuset också fanns inom mig.

Jag tog mig upp på knästående och prövade mina fötter.
De var domnade men slutligen kunde jag ändå resa mig upp.
Jag förstod nog inte hur nära det varit att jag skulle ha frusit bort där vid snöhögen men någonting inom mig drev mig stadigt framåt, samtidigt syntes inte ett spår efter vad det nu var som väckt mig.
Efter en timme var jag hemma där jag kunde dra täcket ovanpå mig och trots att det bet i fötter och händer var det en underbar känsla och min fylla var helt borta.
Morgonen efter kändes och fungerade allt som det skulle och turligt nog var mina föräldrar i Boston över veckan så jag slapp förklara mig för dem.

Genom de år som förflutit sedan den händelsen har jag vid åtskilliga tillfällen känt närvaron av samma översinnliga kraft som faktiskt räddade livet på mig den gången.
Jag var för några år sedan med om en fruktansvärd trafikolycka där bromsarna låste sig vid en omkörning i ca 120 km i timmen.
Bilen snurrade flera varv på vägen innan den for baklänges rakt ned i ett dike där ett träd klöv den i två delar.

Tur räddade mig den gången.
Men inte en millisekund var jag orolig.

Visst är det fruktansvärt självbelåtet av mig att sitta och bravera på det här viset.
Människor dör varje dag i olyckor och de är då inget sämre än vad jag är.
Så är det naturligtvis och jag menar självklart inte på något pingstvänsvis, att du ska be till Gud så får du vad du vill och blir osårbar.

Jag vet att det inte fungerar på det sättet.
Vad jag menar är bara att jag inte är rädd längre.
Oavsett vad som händer anar jag att du och jag är del av en större plan.

Och aldrig att jag kan förklara ljuset som följt mig ända sedan den natten i snödrivan.
Inte heller kan jag beskriva känslan av att se mer än det uppenbara.
Måhända är jag helt enkelt rubbad och förfrös några hjärnceller då den där gången?
Å andra sidan motsägs det av att jag fungerar rätt bra i sociala sammanhang.

För mig är tron inuti mig på ett sätt som aldrig kan förändras.
Jag lämnar aldrig en vän, så heller aldrig den ängel som vidrörde mig.

2 comments:

Morotsodlaren said...

Jag har också haft änglarna på min sida, jag menar inte H-A, utan andra krafter som har hjälpt mig. Den högre makten, Gud, (så som jag uppfattar den) hjälpte mig att skruva på korken för många år sedan. Tack vare det så sitter jag här och skriver nu, annars hade jag med största säkerhet varit död för flera år sedan. Jag funderar på hur många år sedan det var du låg där i snöhögen?

Erica said...

Det är snart åtta år sedan.
Jag tror att många haft samma anledning som du att sluta med sitt missbruk.
Vad det hela handlar om är att till sist acceptera.
Hur illa ställt det än är bär man i alla fall samma rätt att vara människa.
Och där någonstans bortom all nedvärdering finns det i ljuset något som alltid bryr sig.
Klarsyn kommer ur lidande.