Gasinfernot i Bhopal

Sent på kvällen den 2 december 1984 gjorde en arbetare vid Union Carbides fabrik för växtgifter i Bhopal ett ödesdigert misstag.
Ett rörledningssystem skulle rengöras - en åtgärd som i sig inte borde ha inneburit något mer än ett rutinförfarande.
Men den gången för tjugofem år sedan leddes i stället vatten in i ett rör som mynnade ut i tank 310 där 43 ton metylisocyanat förvarades.

Vattnet påbörjade där genast en kemisk reaktion vilket i sin tur ledde till att trycket höjdes, ventilerna sprängdes, och att gasen i form av ett gult giftmoln sedan kunde strömma obehindrat vidare ut över den sovande staden.
Förutom det i sig mycket giftiga metylisocyanatet följde med molnet också cyanväte och fosgen, ämnen kända som första världskrigets mest fruktade stridsgaser och den fasa de uppvaknande måste ha känt går antagligen inte ens att föreställa sig.
Svårt illamående stapplade människor ut på gatorna bara för att befinna sig i en tjock sjuk gul dimma - i deras ögon och lungor brann det som av ren eld och barn, vuxna och gamla snavade över varandra alltmedan deras kroppar förtogs.

Tusentals människor blev liggandes döda längs stadens gator och via lastbilar och oxkärror överfyllda med skadade flydde de överlevande.
Sjukhusen blev snart överfyllda och förvirringen där var total.
Ingen visste vad för slags gas de drabbade utsatts för eller vilken behandling som var lämplig att sätta in.

Vid gryningen den 3 december låg staden som en krigskådeplats med de redan stinkande liken och snart tändes likbålen.
Mer än 5 000 människor dog direkt och över en halv miljon skadades.
Under de tre dagar som sedan följde dog ytterligare tre tusen, senare beräknas dödssiffran ha uppgått till 25 000
Fortfarande år 2009 är vattendragen förgiftade och en halv miljon människor har drabbats av cancer samt andra följdsjukdomar.

Efter olyckan ställdes en hel hoper amerikanska advokater mot befolkningen.
De lyckades få bort individanspråken mot företaget och det bestämdes i stället att den indiska regeringen skulle driva skadeståndsanspråken mot fabriksägarna.
Man lurade sedan alla dessa redan svårt drabbade människor genom att erbjuda dem struntsummor jämfört om processen hade drivits i USA.

Gasinfernot i Bhopal fungerar närmast som ett skolexempel på vad som händer vid stora katastrofer.
Det är alltid så att den drabbade befolkningen till sist också slutar som förskingrade av de starkare ekonomiska intressena.

I Sverige var det nyligen tal om att hela Vattenfall skulle ha riskerat att gå under av skadeståndsanspråken från en drabbad tysk befolkning vid en kärnkraftsolycka och alla såg det som ett vansinnigt avtal - inte minst Maud Olofsson förfasade sig fast hon rimligtvis måste ha vetat om det.

Men hur är det då om en svensk katastrof inträffar?
Om den lilla likbålsunge kärnkraftverket Forsmark med tur och endast tur räddades från för tre år sedan upprepar sig med ett mer utvecklat resultat?

Om miljoner människor i Sverige och utomlands drabbas.
Så många handlar det nämligen om.
Ingen ska inbilla sig att det kommer att finnas möjlighet att kompensera människor då.
När bara saneringsarbetet medför miljardkostnader och inga sjukvårdsresurser räcker till.

Katastrofer finns redan, de existerar ständigt någonstans.
Ivrigt väntande på sin tur att få hända.

DN