Ett folks tragedi

Staden ligger där skuggad av snöklädda berg.

Den är inte jättestor men framhärdar ändå i sin existens - belägen bara någon mil från den iranska gränsen.

Vårdagen det omänskliga inträffade levde innevånarna sitt vanliga småstadsliv och därför fångades många som i ett memeto mori utan att ha haft någon egentlig chans att söka sig bort, upp i bergen.

Stadens namn är Halabja och där dog 5000 människor samtidigt som många skadades så illa att de fortfarande måste ha vård.

Obegripliga är de lidanden människorna där fått utstå.

Hela familjer utplånades och de som överlevde lämnades med en förkrossande sorg samtidigt som de blev tvungna att kämpa för sin överlevnad.

Mannen som var ansvarig för gasattacken hette Ali-Hassan al-Majid, i världen blev han känd som Kemiske Ali.

Det var han som 1988 beordrade den blandning av nerv och senapsgas vilken tidigare använts med framgång i gränsbyarna.

Naturligtvis är det helt rätt att också Kemiske Ali nu får möta döden precis som hans uppdragsgivare och kusin Saddam Hussein tidigare gjort.

Dock blev ärendets hanteringsförfarande ytterligare ett slag i ansiktet på de överlevande från staden.

Inte en enda av dem fick vittna mot mannen som kallblodigt beordrat slakten av barn.

Beslut togs konsekvent där de som borde höras inte fick bli hörda - så drevs processen vidare fram till dagen då avrättningen slutligen skedde.

Anledningen till att Halabjas innevånare återigen sviks stavas amerikansk och brittisk inblandning.

Vid slutet av Irak-Iran kriget stödde USA helhjärtat Saddam då mullornas Iran ansågs utgöra det största hotet i regionen.

Det var amerikanarna och britterna som försåg Irak med nödvändiga medel för att kunna använda gas i krig.

Det kan tyckas som något självklart att de utländska firmor som levererat beståndsdelarna till de kemiska stridsmedlen ställs inför rätta i Haag.

Därför är det skamligt att bolagen skyddas av de styrande i England och USA så till den grad att de genom att verka inom ett annat lands rättegångssystem hindrat människor som varit med om katastrofen från att vittna om en obekväm sanning.

Högre värderas tydligen inte kurdiska liv när de ställs emot storpolitik.

Att mörka och tysta ned vad som endast kan jämföras med nazistiska illdåd passar inte ett land vilket säger sig vilja framstå som världens största demokrati.

Trösten som människor nu ges genom att veta att förövaren är död betyder ingenting jämfört vad det hade betytt om de fått uppge sin röst och gråt direkt inför denne man.

Kemiske Ali eller Ali-Hassan al-Majid ångrade aldrig någonsin vad han gjort.

Så gick han till graven.

SvD

DN