Guillou måste vrida sig som en kålmask

Efter att tidigare totalsågat sin döde kollega Larsson bör rimligtvis Jan Guillou undra hur det står till här i världen nu när Milleniumtriologin skall till Hollywood och bli ett stort amerikanskt epos.

Ingen av Guillous egna böcker har förärats något dylikt, möjligen beroende på att den potente författaren inte ens släpps inom det stora landets gränser.

Var visst någon gammal spionhistoria.

Guillou själv orkade bara läsa den första boken i serien och tämligen utmattad fastslog han efteråt att författaren på ett oengagerat vis skrivit en tjock lunta som spretar åt alla håll och inte på något vis är en riktig deckare.

Boken är skriven med en blinkning som även den irriterar Guillou och han konstaterar vidare att Camilla Läckbergs alster når en högre litterär nivå, trots att hans kollega Leif GW Persson tycker att hon skriver som Nicke Lilltroll pratar.

Det verkar finnas en oerhörd rivalitet mellan författarna i ankdammen.

Döda som levande plågar de varandras sinnen och är det inte en Marklund som anklagas för plagiat så är det en Ranelid som skriver högdraget och obegripligt eller en Guillou som ältar och är tråkig.

Det var kanske så att det behövdes en Larsson, som innan han dog faktiskt skrev en serie enkla raka böcker där spänningen genomgående hålls på topp.

Detta klarar inte Guillou av och kanske är det där skon klämmer.

Larsson behärskade konsten att bringa en läsare genom alla dessa sidor utan att fastna i några obegripliga formuleringar eller driva någon politisk agenda.

Böckerna uppfyller med andra ord alla kriterier för att bli filmade i Hollywood.

Svenska författare är genomgående rätt gråa och förutsägbara, John Ajvide undantaget.

Det räcker med att gå till Norge och Jo Nesbö för att hitta den typ av spänningsroman som det här landet saknar.

Hans böcker blir gissningsvis nästa stora projekt för de amerikanska filmfabrikerna.

SvD