Kanske har en Moderat tagit till mutor för att hamna bättre i ett personval.
Inte första gången.
De är verkligen angelägna att klättra på varandra dessa Stockholmsmoderater.
Kanske det är värt det i slutändan, politisk makt är ju aldrig fel - eller är det?
Vad som jag anser vara beklämmande är inte moderaternas sätt att vältra sig över varandra som svin i grisgrop för att nå den sista rovan, utan snarare hur människor inte längre ens tar med moral som tankesätt när de bedriver politik .
Naturligtvis vet moderattoppen hela sanningen.
Men vad väljer de att säga, och är det sant?
Alla politiska partier har sannolikt sina svarta får.
Jag tycker till exempel att Ohly är en störtskön snubbe, men längre ned i leden, finns det inom partiet tomtar så det räcker och blir över.
Huruvida de i all mening agerar moraliskt må vara osagt - en samling tomtar är de i alla fall.
Sossarna har ett långt kulturarv av att gynna sin nästa.
Det vill säga kompisarna politiskt sett.
Folkpartiet och kristdemokraterna, well - låt oss säga att de kan ta varandra i hand.
Miljöpartister -tja, inte Gahrton i alla fall.
Men bytte inte han och blev Folkpartist , eller var det tvärtom?
Sverigedemokraterna behöver inte ens kommenteras.
Ja, så där kan man hålla på.
Alla har lik i lasten.
Det är normalt, det är till och med mänskligt.
Men på senare år har det blivit så jävla ACCEPTERAT att bete sig som omoraliska svin.
Mycket mer än hur det var förr.
Det är precis som om något hänt och att ondskan vridits upp ett varv.
Folk har inte längre någon hederlig rakryggig hut i kroppen.
De ber inte om ursäkt såtillvida de inte blir alldeles tvungna.
Och de ljuger alltid mot anklagelser konsekvent tills de helt enkelt är genombevisade.
Och allt detta verkar ok idag.
Jag är säker på att gjorde man ett tvärsnitt av Sveriges befolkning i dag hittar man inga som är så brottsbelastade som politiker.
Det är bara det att de aldrig åker dit för brotten de gör.
De blir helt naturligt mästare på att slingra sig ur situationer och myser antagligen när deras lögner går hem.
Men detta gör naturligtvis inte att de kan gå genom livet rakryggade.
Vid vilken period i livet skall de upptäcka det enkla faktumet att ärlighet ger mod och att sanning skänker sinnesfrid?
Kanske aldrig.
Det är synd om våra politiker.
De borde bete sig som moraliska föredömen men har inte tid.
De har alldeles för bråttom med att berika sig och bete sig som svin.
SvD
DN
2 comments:
Om du tänker tillbaka så har det nog alltid funnits där, omoralen alltså, skillnaden mellan då och nu är att det gjordes lite diskretare förr och utan dagens opinionsbildnings- och kommunikationskanaler.
Däremot har du alldeles rätt i att deniability används betydligt flitigare idag och på ett avsevärt fräckare sätt. I dagens moderna tappning hade t.ex. Geijeraffären på sin höjd resulterat i nån veckas mediastorm alltmedan vederbörande blånekat och i slutänden hade han lugnt suttit kvar på sin post, möjligen tagit nån månads timeout.
Skulle vara kul att se dig göra en post om de mekanismer som gradvis bryter ner moralen hos nykomlingar i riksdagen och får dessa att anpassa sig till köttgrytorna.
Det är väl samma mekanismer som när det gäller allt annat.
Vikten av att anpassa sig till de signifikanta andra i den grupp man valt att tillhöra.
Ingen vill bli betraktad som annorlunda.
Färska riksdagsmän kommer fyllda av pigga intentioner, representerades sin valgrupp (deras tidigare signifikanta andra), men upptäcker rätt snabbt att det är partipiskan och kompisgänget i riksdagens gillande som banar väg till framgång.
Den nya gruppen, de numera långt signifikantare betyder alltså betydligt mer än de som tidigare röstat på politikern i fråga.
Politikern har bytt sammanhang och därmed moraliska förutsättningar.
Så fort en människa ges förmågan att korrumpera sig själv för att vinna andras gillande tar hon den.
Detta verkar särskilt gälla politiker.
Men politiker har å andra sidan också mer att vinna på att inte vara obstinata likt vanliga fritänkande "Svenssons" som på sin höjd riskerar att grannarna blänger snett på dem om de bryter mot någon gemensam norm.
Politiker har sin karriär, sin egen värld och glansen det medför.
De särskiljs ganska omgående från det folk de en gång valdes att representera.
Vad som oroar mig nu med att, som du skrev, omoralen alltid har funnits där men att den förr sköttes diskretare.
Det var för att på den tiden visste riksdagsmännen att det var något omoraliskt de höll på med.
Därav diskretionen.
I dag skiter riksdagsmännen i sådant.
De fattar inte ens att det de gör är omoraliskt.
För dem är moral att kunna ljuga sig så bra som möjligt ur en situation om någon annan som besitter något slags moral försöker sätta åt dem.
Och ofta är det ännu värre.
Då är det två helt genomruttna korrumperade politiker som försöker sätta åt varandra med lagens hjälp för något som de bägge gjort sig skyldiga till och försöker kasta i huvudet på varandra.
För lagen känner dock de flesta av de där gökarna till.
Den som klarar sig vinner.
Det är deras moral.
Post a Comment