Natten som försvann

Detta är en historia om några ungdomar och deras hemliga plats.
Att leva i en liten by omgärdad av skog har sina fördelar när man kommer upp i den åldern att man inte vill att föräldrar skall veta allt som görs så som tonåringar alltid gjort.
Således fanns det en utmärkt samlingsplats bakom en träddunge vid en sjö med ett vatten som luktade som en blandning av malm och dy.
Varje sjö har sin speciella doft och just den här bestod av en långgrund sandbotten blandad med mer eller mindre fossil dynga från kor som gått där för länge sedan och betat av vassen.

Platsen var en dunge med öppen mark och små trädansamlingar och ett stort vårdträd, en ek.
Den var svårt bränd av blixten i toppen men fortfarande sköt gröna skott ut och den var så ihålig att man nästan kunde gå in i den.
För länge sedan hade det legat en ganska stor gård på platsen men den hade brunnit upp  vid en häftig eldsvåda.
En T-formad mossbevuxen ruin låg kvar där och även stengrunden efter något som måste ha varit en stor lada.

Det fanns också en rundel av hagtorn som en minneslund, och det påstods att en av döttrarna i huset blivit svårt sjuk och dött.
Sedan begravdes hon där, nära huset.
Detta var antagligen sant för det var verkligen format som en gravvård även fast hagtornet hade förvildat sig och bredde ut sig,

Det var aldrig speciellt roligt att fastna i det.
Det gjorde man ibland när man ville gena över markerna.
Det fanns vildpäron och några enorma popplar där.

Det fanns även stora jordkällare som fortfarande var delvis intakta och lustigt nog en stensatt gång under jorden som vi försökte utforska men den hade med tidens hjälp raserats totalt.

Gården måste ha varit ganska rikt utsmyckad för fortfarande fanns olika stenfigurer av varierande utseende.
Där fanns ett sten altare med en ängel med slutna ögon som vilade på knä över en uthuggen stenplatta.

Det var en kul plats för traktens ungdomar, rakt genom den gamla ägan slingrade en bäck där man i bland fångade nejonögon som i en glasburk tryckte sina sugmunnar mot glaset och såg oerhört primitiva ut.

Det var en naturskön omgivning som samtidigt medförde en viss respekt.
Av någon anledning drogs alltid blixten dit och att befinna sig där under något av sommarens åskväder var direkt förenat med livsfara och det gällde att snabbt som attan ta sig ned i någon av källarna medan regnet smattrade utanför och blixtarna svepte över marken.

De unga var naturligtvis där och festade och badade.
Det gick att ta sig nästan hela vägen genom ett par kilometer skogsväg.
Eftersom det var så långgrunt var det svårt att ta sig in med motorbåt.
Men grundet var förrädiskt, rätt vad det var stupade det rakt ned som en klippavsats och sjön påstods vara över åttio meter djup.

Stället var som sagt en samlingsplats för unga.
Ofta hade man med en sådan där "bergsprängare" som var så vanlig  då på den tiden.
En och annan förlorade nog oskulden där och det hånglades i alla fall rätt friskt särskilt om det var några folköl inblandade.

Just den händelsen som den här berättelsen handlar om inträffade en augustimånekväll.
Fem tonåringar, två flickor och tre pojkar hade samlats för att prova att fiska kräftor.
Sjön var känd för att innehålla rätt stora kvantiteter av flodkräftor.
Och alldeles utanför utloppet på bäcken och i bäcken kunde man ibland se dem om man lös med ficklampa på kvällen, eller om man var modig nog att sticka in handen bland de gamla trädrötterna som sköt ned i vattnet.
Där satt de och tryckte på dagarna och man fick sig ett tjuvnyp eller två innan man kunde få grepp om den avlånga kroppen och dra ut dem.

Burar hade ordnats, tio eller femton som hade hittats på vinden till ett ödehus som låg i en annan del av den lilla byns utmarker.
De var ganska anfrätta av tidens tand med gick hjälpligt att knyta i hop med nylonlina.
Agnet var fixat, tre stora braxar hade metats upp och var nu uppskurna och uppkrokade i burarana.
En av fiskarna hade en binnikemask som måste ha varit en meter lång och det var med något äcklade miner som man skar upp de stora platta fiskarna.

Det var som sagt Augusti.
Månen lyste stor och väldig över allt så egentligen behövdes inga lampor.
Gräset var daggigt och fuktigt och allt luktade som en blandning av våt mylla och en slags frisk doft som nog bara kan kännas med den klara luften från döende sommar.

Att fiska kräftor är egentligen rätt tråkigt och under tiden som de väntade provade man att meta några av de öringar som påstods finnas i bäcken.
De var skyddade och av en speciell sort men det brydde sig inte de fem ungdomarna särskilt mycket om.

Med jämna mellanrum drogs ändå burarna upp och det kunde sitta en eller två kräftor i varje gång.

Det är nu som den här historien börjar spåra ur som en del säkert kommer att tycka.
Men jag svär att det som sedan hände är sant.

De fem hade mackor och termosar med, inte med kaffe dock, utan choklad och man samlades under en av de stora popplarna lutade med ryggarna mot det kraftiga trädets bark.

Rätt som det var under chokladdoppandet började det knastra.
Ungefär som radiobrus fast mycket starkare.
Och en av de fem som hette Elin skulle just fråga vad det var som lät när natten förvandlades till dag genom en plötslig blixt.
Men det underliga var att det inte kom någon knall.
Runt om lystes allt bara upp.
Gräset omgärdades av det starkaste sken och det såg väldigt märkligt ut för gräset var fortfarande grönt men det liksom omgärdades av ljus och man kunde följa ruinerna efter det gamla huset som såg nästan glödande ut.
Sjön som i normala fall var alldeles svart gav i från sig ett grönaktigt sken som man kan tänka sig mareld.
Inga moln fanns på himlen, det var bara en klar kylig Augustikväll.

Det brus som hörts förut ökade i styrka och det var som om någon vred på ratten till en gammal rörradio det sprakade högre och högre.
Allt detta skrämde bokstavligen vettet ur ungdomarna och det var också det sista de hörde innan de slocknade.

När de kom till sans var det tidig morgon.
mellan klockan sex och sju.
Allting såg ut som vanligt.
Burarna låg i vattnet och de kräftor man redan fångat fanns kvar i hinken, knastrande och rasslande.
Sammanlagt med de kräftor som satt kvar i burarna blev det över fyrtio kräftor som åts upp vid en rätt misslyckad kräftskiva hemma hos ett föräldrafritt och därmed party tillägnat hus.
Ingen visste riktigt hur man skulle koka dem och blotta tanken på att lägga i dem levande kändes rätt motbjudande.
Men till sist gick det i alla fall och de blev rätt ok.

Det berättades naturligtvis om nattens händelser och det bemöttes mest med ett skratt och axelryckningar.
Det var ungdomar och sådana bryr sig inte så mycket, speciellt inte när det gällde det stället.
För blixten drogs verkligen dit även fast ingen annan sett något.
Men det var inget som ägnades något djupare begrundande, och det var väl inte konstigt  att man somnade av att sitta där och ha tråkigt.
Det var en rofylld plats.

Så här många år efter finns fortfarande platsen kvar, den är kulturskyddad och länsstyrelsen är väldigt intresserade av den blåöring som visst fanns i bäcken i alla fall.
Tydligen en av sitt slag i Sverige.

Jag är nästan aldrig hemma i byn nuförtiden.
Jag bor väldigt långt bort men har naturligtvis kontakt med mina gamla vänner över datorn.

För två veckor sedan fick jag höra att Tomas hade bränt sig inne i sin sommarstuga.
Det var ett ovanligt grymt självmord.
Tydligen hade han tänt på och sedan gått och lagt sig.
Tomas är nu den tredje som dött vad man kan kalla onaturlig död av de som var med den där kvällen för så länge sedan då Augustimånen var stor som en ost och daggen blötte stövlarna.

Elin körde ihjäl sig med bil.
Hon frontal krockade rakt in i en lastbil med sin egen lilla Mazda.
Det blev ingenting kvar av varken henne eller bilen.
Lastbilschauffören som var från Estland chockades svårt men klarade sig utan skador.

Mikael gasade ihjäl sig med en gammal Amazon.
En bil utan katalysator, annars hade han klarat sig men det visste han naturligtvis om.

Rickard lever fortfarande men har svåra problem, han är sjukpensionär vid bara några och tjugo.
han hör bruset, och vad värre är så känner han det också rent fysiskt.
Han kan bara sova med starka mediciner och mår verkligen dåligt.

Vad man kan säga om de gamla bygderna är att många har problem.
Men de är ändå för mig fortfarande de käraste minnen jag har.
Det hände många märkliga händelser där, men aldrig något som när fem ungdomar gick ut en kväll till ett ställe de varit hundratals gånger förut.

Då när någonting bara hände som inte kunde hända och som ingen begrep och aldrig talade om.
Bara något som var.
Ungefär som när jag blev hemkörd på moped av min dåvarande pojkvän och vi lyckades köra på en grävling.
Jag flög tvärsöver honom och mopeden som var rätt trimmad for rakt ut i skogen.
Grävlingen verkade ändå ganska oberörd och lommade vidare åt det håll den varit på väg från början.


Men jag tror med visshet att händelsen där vid den mörka sjön präglade våra liv till den gränsen att även jag kan känna någonting i bland som var förknippat med den natten.
Det liksom hänger över en, man känner sig på ett väldigt konstigt sätt.
Jag är naturligtvis den femte av oss som var med då.
Och nu är det bara Rickard och jag som minns något från något som hände för så länge sedan.
Herregud jag tror knappt jag hade fyllt tretton.
Jag var yngst.

Varför jag skriver det här?
Det kanske är så att en del saker måste man bara få skriva av sig.
Och just nu har det verkligen hänt något positivt i mitt liv.

En del barlast är bra att göra sig av med.
Men jag är också medveten om att ingen kommer att tro på ett ord av vad jag skrivit.
Och det gör inget det heller.

Det här skrev jag för mig och de människor jag älskar.