Det blir som det blir

Nära döden-upplevelser röner ständigt ett stort intresse och det kan väl vara kul att få reda på hur de som återfått livhanken upplevde tillvaron medan de befanns sig vara varken här eller där.
Man får väl vara glad att ingen hittills sett behornade bockfotingar med eldgafflar som höttat åt de döende under sekunderna som återupplivningsförsöken pågått.

Tydligen kan vi åtminstone revidera den villfarelsen om det tillkommande, och det kan ju kännas skönt.
De flesta upplever tydligen en kick av eufori och det är väl därför forskarna söker olika biologiska förklaringsmodeller.

Det som pågår i den grå skrynkliga klumpen vi kallar hjärna är trots allt summan av en en serie elektrokemiska impulser.
Man kan få människor att må så väl bra som dåligt genom att påverka signalämnen och transmittorer.
Synapser kan genom kemiska substanser eller positivt tänkande omkopplas till att ta nya vägar.
Och om någon tycker att mina psykiatriska kunskaper verkar begränsade så är det i största grad sant.

Men det lustiga är att så är det för forskare och experter på ämnet också.
Om man jämför hjärnans storlek med en fotbollsplan så är den sammanlagda kunskapen endast som ett sandkorn.

Ingen verklig expert på området skulle säga emot det påståendet.
Visst, man vet vilka delar som styr vad och hur man påverkar dess funktioner.
Men det har man å andra sidan vetat ända sedan den tiden då man tog en virknål och tryckte upp genom ögonhålan för att skratcha bort pannloben på människor som ansågs ha nytta av en väl utförd lobotomering.

Jag har sett människor som mått väldigt dåligt, till och med så illa att de bestämt sig för att avsluta sina liv.
Där törs jag lova att man inte brytt sig om vad som kommit efter därför att den verklighet man levt i varit så outhärdlig att man bara vill slippa därifrån.
En sak är jag dock säker på.
Det finns inga lätta lösningar.

Jag kan ärligt säga att den sak som för alltid kommer att förhindra mig från att ta mig av daga är min religiösa övertygelse.
Jag tror att vad än livet bjuder för hemskheter så finns det en mening med att genomgå allt.

Inte för att det skulle finnas någon belöning på den andra sidan utan bara att det är väldigt viktigt att ta allt.

Dör gör man tids nog ändå och jag ser inte det som något konstigare att vara borta då än hur det var tiden innan jag föddes.
Var var jag då i metafysisk mening?

Jag försöker i görligaste men undvika att komma med religiösa utvikningar i mina bloggar.
Jag är ingen predikant och vill inte försöka pådyvla någon några uppfattningar av den enkla anledningen att jag tror att man måste upptäcka sådant själv och det gör man kanske, eller inte.

För mig är det i alla fall så att det är som det finns en dimension till vilken i högsta grad är närvarande i mitt liv.
Ingenting som dömer men som finns där och visar vägen om jag vill.
Något som leder och visar på ett väldigt försynt men ändå påtagligt vis.

Ibland känner jag en oerhört stark närvaro av något genuint gott och det är just detta som är skillnaden mellan hur det fysiologiska med synapser och allt det där fungerar.
Det är något helt väsensskilt från det som skulle kunna kallas samvete eller överjag.
Det är något mer än vad människan kan mäta eller registrera.

Det är något som lever och representerar en helt annan värld än den som jag bringats till genom arv och uppväxt.

Som bloggläsaren kanske tänker så kämpar jag rätt tappert för att vara en skitstövel ändå.
Men det är ju just det jag talar om.
Jag reagerar på det som jag anser vara orättvist och i bland rent ondskefullt.
Det finns inget annat sätt om man vill försvara de som har det svårt och verkligen behöver hjälp än att själv smutsa ned sig.
För när till och med de egoistiska lögnarna i KD kallar sig för kristna samtidigt som de medverkar till en politik där människor far riktigt illa då finns det väl inga andra val.
Jag menar, man måste själv ge sig ned i skiten då, för det är ju där de är, förtryckarna.
Jag har  märkt att om man ger sig i kast med ondskan, blir man också påverkad av den.
Man blir liksom själv nedsmutsad och hemfaller till att agera på samma villkor.
Till sist är man lika god kålsupare som vilken Folkpartist som helst och det är när man hamnat i det träsket som det känns så skönt att ha något som finns där, rent och ofördärvat och som på sitt försynta vis leder rätt igen.

Som jag ser min frälsare så vill hon inte döma, hon vill tvärtom att jag skall hitta hem.
Hon snitslar en väg för mig att gå, men tvingar aldrig.
Hon vet att jag måste göra mina egna misstag i bland bara för att jag är människa och kan göra det.
För så är det, friheten är ibland människans förbannelse även om den också kan vara en väg till frälsning och ödmjukhet.

Nära döden-upplevelser kan nog vara spännande och intressanta.
men nära livet-upplevelser är större och viktigare.

SvD