Per Gudmundson med foten i pottan

I dagens Svd ställer Ledarredaktionen med Gudmundson i spetsen rubriken:

"Gissa vilka partiledare som inte stöttar Vilks"

Sedan följer ett orerande om hur Miljöpartiet och Vänsterpartiet visserligen fördömer våldet och hoten men ändå inte är - enligt Gudmundson - tillräckligt kreativa i sitt fördömande av konstnären.

Jag antar att Per är moderat och då ställer sig genast frågan om vad hans egen husgud Reinfeldt har sagt till försvar för den modige konstnären.
Jag har inte hört ett endaste litet knyst från den mannens sida.

Var det inte snarare så att när Sverigedemokraterna visade Muhammedbilder så stängdes sidan ned på order från högsta ort (Saudiarabien genom svenska alliansen) och Reinfeldt fick sitta och förhandla med diverse mullor för att normalisera läget igen.

Faktum är att den enda partiledaren som jag inte hört stötta Vilks är just Reinfeldt.

Ohly och Eriksson konstaterar helt korrekt att Vilks bravader spär på misstänksamheten mot muslimer i Sverige men är samtidigt kategoriska med rätten att vi alla här i Sverige skall få smäda och ironisera över det vi ser som förstockat.

Den synen varierar dock beroende på vem man frågar.
För Muslimer är Muhammad helig och det ingår i vanligt folkvett att respektera vad andra människor håller kärt intill hjärtat.

Att det skall vara så kul att jävlas med muslimer ändå.
Jag saknar den politiska satiren.

Det finns en kvinna av rang i det avlånga landet och det är Lena Ackebo sedan finns naturligtvis även Charlie Christensen  som visserligen är man men bra nog ändå och de är väl de enda som på allvar utmanar det som är mer galet än en profet som inte vill visa ansiktet.

Sverige är kulturellt fattigt och med minskade anslag blir det dessvärre en nedåtgående trend.
Därför är det enda roliga vi har att driva med muslimer.

Det är kallt och cyniskt, helt utan hjärta.
Men så är samhället i övrigt också.