Små äckliga parasiter

Först och främst vill jag påpeka att titeln på detta inlägg varken refererar till politiker eller andra parasiter.
Istället för att göra ännu ett spektakel av vår regering och deras märkliga tillvägagångssätt i krissituationer  tänkte jag här ge lite utrymme åt ett par av min barndoms mest plågsamma sommaringredienser, och där kommer minnet av vattenloppor i varma badsjöar på en relativt hög position bland kryp man helst vill glömma.

De små larverna anländer och sprids via andskit och när temperaturen blir tillräckligt hög simmar de omkring på grunt vatten där de främst angriper den badandes ben eftersom det är benen som blir mest exponerade på en vuxen.
Desto längre ut i sjön man kommer avtar också fenomenet. (åtminstone var det så i vår badsjö)

Låt inte barn plaska omkring där dessa kryp finns om du inte vill ha helprickiga ungar sedan
Till att börja med känns inget alls men tids nog kommer plågan.
Ingenting kan klia lika mycket som en flock av vattenloppor (cercaria)

De små larverna försöker tränga sig in genom huden och när de misslyckats med det dör de helt enkelt.
Så där får man gå med dessa djävulskt kliande bulor på benen som i värsta fall innehåller en död larv.
Det går inte att jämföras med någonting på land, inte knott, inte mygg och heller inte bromsar vilka blir så stora att de rycker små köttstycken från kroppen.

Vattenloppor är i alla fall rysligare.
Bara att tänka på dem eller skriva ned de här orden får det att börja klia på benen igen.

Det enda jag kan komma på som matchar lopporna i äcklighetsligan är fästingar och dessvärre fanns det också sådana i det höga gräset runt vår badsjö.
I bland kunde man komma hem med bägge delar, alltså både loppbett och två tre fästingar.
Men fästingarna syntes åtminstone och efter en penicillinkur mot Borrelian man fick emellanåt var de gripbara på ett annat sätt än vattenkrypen.

Nuförtiden sprider fästingar en del mer svårbehandlade sjukdomar och jag har jämt undrat vad kräken egentligen gör för nytta i den stora skapelsen där allt har sin egen plats.
Men fästingar?
Inte ens fåglar äter dem.

Men så hörde jag en sådan där biologitant på radion för ett tag sedan och hon kom med en ganska logisk förklaring.
Enligt henne var fästingen nyttig för att den höll folk borta från känsliga områden.
Rädslan för fästingar bidrog till att naturens mångfald kunde bevaras oförstörd.

Tja, allt har kanske sitt sammanhang i det stora hela.

SvD