När min far en gång dör kommer jag att sprida askan i vattnet vid stranden där hans älskade sommarstuga är belägen.
Det samma gäller min mor och jag skiter fullständigt i vad det finns för regler och förordningar i ärendet.
Antagligen skall väl någon miljöhälsoinspektör granska företeelsen för dyra pengar sedan kommer säkert ärendet att dra ut på ett par år innan man får ett byråkratiskt papper med en stor röd stämpel där det står "NEJ" tvärs över.
I bland skall man inte följa lagen, man skall följa hjärtat.
Och om någon niktisk kontrollant vill bura in mig för det så må det vara hänt.
jag har varit i klammeri med rättvisan förut.
Bland annat gjorde jag en "Anna Sjödin" och slog en ordningsvakt på käften samt var allmänt obstruerande vid en avhysning från en lokal i Örebro.
Jag kan skämmas så där lite grann i efterhand men bara lite.
Detta utspelade sig för flera år sedan men ligger mig fortfarande i fatet då amerikanska myndigheter ständigt misstänker mig för att vara terrorist så fort jag anländer till staterna.
Tur att jag har "connections".
Anyway, rätten att få sprida sin älskades aska var man vill borde vara en självklarhet, inte minst för det egna sorgearbetet.
Det handlar faktiskt bara om aska - inte kärnkraftsavfall.
Många regler är rent ut sagt korkade men just denna är åtminstone rätt lätt att kringå utan att bli tagen i polisiärt förvar.
Så fortsätt gör vad ni vill med askan.
Och ha inte dåligt samvete för det mår man aldrig bättre av.
Förstått?
DN
Dagen
No comments:
Post a Comment