Elevernas bästa är en illusion

Aldrig  tidigare har så många av landets skolor hamnat under andelen sjuttiofem procent gymnasiebehöriga elever.
Detta enligt Jan Jönsson, ordförande i Skärholmens stadsdelsdnämd och dessutom speciallärare i Södertälje.

Där det är som sämst går mer än var fjärde elev ut skolan utan att vara behörig till gymnasiet.
Rikssnittet ligger på ungefär var tionde elev som obehörig.

Och så fortsätter eleändet.
I Rosengårdsskolan var det till exempel bara tjugoåtta procent av av avgångseleverna som blev behöriga att söka till gymnasiet.
Alla dessa negativa siffror får givetvis Sverigedemokrater samt övriga kritiker att vädra morgonluft.
Allt beror på invandringen enligt dem.

Skilda kulturer och religiösa skillnader utgör en ständig grogrund för misstänksamhet och skepsis hos de som vet bättre.
Och nog är det så att invandrarungdomar är överrepresenterade i statistiken men det utgör för den sakens skull ingen anledning att problematisera deras hela existens här i landet.

Man kan för all del vända på steken fundera över hur det vore att själv leva som nyanländ i ett annat land med dess krångliga språk och traditioner?
Att kanske anlända i tonåren och genast få kraven ställda från de infödda att inte bara omedelbart lära  sig språket utan att dessutom tillägna sig de speciella sociala koder som vi alla blivit uppvuxna med utan att reflektera speciellt mycket över.
De som en gång varit i Japan en längre tid och lärt känna deras sociala samspel vet vad jag talar om.

Nu finns det också många andra generationens invandrare som presterar dåligt i skolan precis som det även finns Janssonare och Karlssonare , där handlar det mer om vilken inställning man har till själva studierna, men så är det i alla klasser.
Vi är inte alla predestinerade att bli Nobelprisvinnare.

Jag tillhör själv de illitterata så jag vet.

Många av oss lärde sig endast hjälpligt att läsa och skriva för att vi hellre lekte i skolan än såg någon framtid som vi innerst inne förstod att vi ändå inte hade.
För oss som befann sig i stora klasser där läraren bara hade tid att bry sig om ett par, tre stycken som han med stor energi favoriserade, kändes det ganska tungt att ens tänka tanken på att jobba sig upp till en position som skulle leda vidare till något slags högre studier.

Jag är säker på att om man frågade alla dessa "rejects" som sumpade plugget hur de tänkte, skulle de svara att det i alla fall inte spelade någon roll.
Kommer man från socialgrupp tre, det vill säga Rosengård eller Rinkeby så funderar man inte på att bli onkolog eller ingenjör.
Man är helt enkelt så fast i förortens förlorarmönster att skolan mest ses som något  man går till för att föräldrarna tvingar i väg en.

Att då som Folkpartiet börja gapa om mer piskor förhöjer inte precis intresset för den skoltrötta att fullfölja läroplanen.

Ingenstans slår klass-samhället så hårt som i skolan.
Det sverigedemokrater kallar för kulturellt kaos är helt enkelt något konstruerat.
Vi har i Sverige en politik som förespråkar ghettofiering och det är troligen så man vill ha det från de ekonomiska intressenas håll.
Skapade man ett konstgjort samhälle med bara lågutbildade svenskar skulle också det föda egna gängkulturer och dåliga skolresultat.

Man skall inte glömma att de outbildade spelar en nyckelroll i framtidens Sverige.
Vi har inget intresse av att lära upp människor bara för den goda sakens skull där finns det redan så det räcker.

Däremot krävs det i framtiden människor främst till småföretagen som kan städa, ge service på låg nivå, trädgårdsfirmor och annat.
Väsentligt blir då (för överlevnaden och den goda vinstens skull) att det finns god tillgång till lågutbildad arbetskraft som kan konkurrera om minimilöner.

Det kan tyckas cyniskt att tänka på det sättet, men det ligger nog rätt nära sanningen.
Tjugofem procent av skolbarnen får numera ingen biljett till högre utbildning och den siffran bör väl ligga någonstans vid normalläget för ett hyperkapitalistiskt samhälle som det nuvarande.

Följdaktligen är all debatt om hårdare tag i skolan bara dunster i ögonen på de som tror att kvarsittning kan lösa upp de knutar som man från regeringshåll byggt in i förorterna.
Likaså är talet om eget ansvar bara trams.
Ett förortskid må ha många tankar i sin ständigt varierande tillvaro men ansvar är inte en av dem.
Man reflekterar inte särskilt mycket över sådana trista saker när man är femton och hela livet är ett nöjesfält.

Allt som sägs från regeringshåll är alltså skitsnack som bara kommer att göra de mer välsituerade eleverna mer motiverade.
Man får ju bättre studiero när man kastar ut bråkstakarna i Björklundsk anda.

Om man hade något verkligt intresse av att lära upp alla de som nu faller utanför ramarna skulle man naturligtvis främst se till att skaffa sig engagerade lärare som brinner för att lära ungefär som sjuksköterskor förr brann för att få hjälpa skadade och sjuka.

Nuförtiden finns inget sådant mer än hos enstaka eldsjälar och skolan tycks mest vara en tummelplats för kverulanter inom lärarkåren som skriker högt om sommarlovet rörs och löneprotesterar så fort det ges tillfälle.
Jag är medveten om att inte alla lärare kan vara som Robin Williams i "Döda poeters sällskap" men nog skulle engagemanget stå i paritet till önskade månadslöner.

Om man verkligen vill att alla elever skall få ett ett godkänt betyg så måste förändringen komma från skolans sida.
Man måste på något vis lära sig förutsättningarna för de enskilda eleverna och sedan engagera sig.
Det går inte bara att skylla på stökighet och skolk.
Det är barn det handlar om och barn behöver uppfostran och omtänksamhet.
I skolan är det inte föräldrarnas, religionens eller kulturens fel att barnen inte lär sig något.
Där har lärarna ett hundraprocentigt ansvar att engagera och klarar man inte av det skall man söka sig  till något annat slags jobb.

SvD