Åkesson trampar på

Efter det officiella kramkalaset med Mona Sahlin i blickfånget kom så Jimmie Åkesson och lade en aning sordin på stämningen genom ett väl valt tal vid precis rätt tillfälle. Jag har tidigare skrivit om hur Åkesson gått från att bara vara en suspekt figur till att bli en suspekt figur som folk lyssnar på och därmed en av Sveriges absolut mest inflytelserika människor.

Sverigedemokraternas utveckling, om nu det är rätt ord,  har skett parallellt med moderaternas härjningar i folkhemmet och socialdemokratins sönderfall. Av detta kan man dra några enkla slutsatser. Vi svenskar är numera ett kallare folk, vi är dessutom ekonomiskt fixerade samt allmänt ogina när det kommer till att släppa i från oss av våra tillgångar för det allmänna bästa,. Vi tycker inte om invandrare (muslimer) och i hemlighet tycker många precis som SD oavsett om de är moderater eller sossar i förskingringen.

Lyssnade man på Åkessons tal, vilket jag gjorde, blir allt så självklart.
Visst är det väl så att främst muslimer spränger sig i luften, gruppvåldtar, misshandlar och beter sig i det svenska numera rätt uppskrämda samhället? Och visst borde väl straffen skärpas ordentligt, för som det är nu får muslimerna grupprabatter med straffen och fängelserna har svängdörrar och allt det där? Nog är det väl så?

Och värre blir det; för det enda partiet som vågar ta upp alla dessa oförätter blir mobbade och hånflinade åt när de försöker föra ut sitt budskap. Vad Åkesson också skulle vilja ta upp, fast tiden ännu inte är riktigt mogen för det, är hur Islam har som enda filosofi att göra hela världen muslimsk och att vi numera är i krig i vårt eget land. Detta kommer dock snart och de som är uppmärksamma på de sverigedemokratiska debatterna i olika forum vet att varenda sverigedemokrat innerst inne tror sig veta att det är precis så.

Så då befinner sig alltså vårt land i en något obehaglig parlamentarisk situation.
Vi har dels en regering som pressar sjuka och långtidsarbetslösa rakt över ett stup efter att i två valrörelser förklarat dem som fuskare och latmaskar, och den övriga befolkningen tycks hålla med.

Vi har å ena sidan en regering som hetsar mot en del av befolkningen medan vi har en allt starkare opposition i form av de växande Sverigedemokraterna som ger sig på en annan del.

Vi har dessutom en annan opposition i form av en vänster som mest ägnar sig åt navelskådande och inre konflikter och som inte verkar ha något som helst intresse av hur det här landet ändrar skepnad mitt framför ögonen på dem. Man talar om att anpassa sig till dagens samhälle utan att det finns minsta vision av verklig förändring.

Och hur blir samhället då?

Edmund Burke gav svaret på det redan 1795: Det enda ondskan behöver för att segra är att de goda ingenting gör.

Precis så är det i dag....just nu...mitt i Sverige.

Man måste förstå att politiken numera inte handlar om klassisk fördelningspolitik eller ens om vilka skatter man skall ha. Politiken i dag handlar om människosyn och värderingar. På den ena sidan Sverigedemokraterna och alliansen och på den andra sidan...ingenting.

Var är vänstern?
Tja..
Den enda äkta progressiva rörelsen har effektivt misshandlats av regeringens propagandaministeri.
Numera, efter mycket framgångsrika kampanjer förknippas man i folkets ögon mest med Stalin och massutrotningar. Och kom i håg hur alliansen öppet satt och skrattade åt Ohly under debatterna före valet. Det var så välregisserat och lyckat att man nu inom vänstern vill byta ut vänsterledaren i den naiva förhoppningen att någon annan skulle kunna leda partiet bättre. Men han/hon kommer naturligtvis också att bli förknippad med Stalin och allt annat som man kan hitta på för att smutskasta.

Så har ondskan segrat då?
För vad det handlar om är genuin äkta illvillighet.
Att ställa olika grupper av människor mot varandra och säga att den ena gruppen är bättre än den andra är inget annat än att ge uttryck för en vedervärdig människosyn. Om man har sådana åsikter, vilket både Åkesson och Reinfeldt på olika sätt gett uttryck för, har man direkt tappat tron på det som förenar och man hänger sig i stället åt att splittra och söndra. Det är en beklaglig utveckling som dessvärre har gjorts mycket tilltalande och lättillgänglig för 2000 talets svensk.

Antingen det handlar om att utpeka sjuka som fuskare eller att hetsa mot muslimer så innebär det i grund och botten samma sak. Man konstaterar att det finns någon som missköter sig i någon grupp sedan ger man hela gruppen skulden för detta. Vore det inte märkligt om det inte fanns någon som fuskade med sin sjukförsäkring? Och vore det inte ännu konstigare om det i en grupp människor på nästan en miljon fanns  någon terrorist, rånare, våldtäktsman eller mördare?

Retoriken är klassisk.
Man hittar anledningar att hata för att man vill det.
För att tiden är mogen och för att det politiska klimatet uppmuntrar det.
Visst är det så lätt att ta till sig Åkessons ord....de låter så insmickrande, så riktiga och det ser vi ju alla hur det egentligen är.

Det är så lätt.

SvD
DN