Ingen förnyelse där inte

Det låter så bra på papperet.
Äntligen en partiledarkandidat som till skillnad från de andra gödkycklingarna faktiskt har lite hederligt arbete i ryggen. Sven-Erik Österberg har jobbat både som lant och skogsarbetare; visserligen i bara tio år innan han sadlade om och blev politiker men det är i alla fall mer än vad vilken Reinfeldt som helst kan visa upp. Så till skillnad från den andra lättingen kan Österberg åtminstone kalla sig för någon med arbetslivserfarenhet i ett arbetarparti vare sig det är nytt eller gammalt.

Problemet med Österberg är att han oavsett detta tillhör den föråldrade klan av sossar som saknar förnyelse och framåtanda. Han är med stor sannolikhet mest ett farthinder i vägen för att uppnå den väljarkår som partiet så väl behöver mobilisera. Som tidigare biträdande finansminister har han antagligen låtit sig inspireras för mycket av Feldts och Perssons nylberala tongångar och den nedrustning av välfärdssverige som därmed följt.

Säkert är det också så att Österberg har ett gott öga till de andra överåringarna i regeringen och han riskerar därför att fungera som slemproppen Orvar, även om just Österberg råkar vara född 1955 och inte på fyrtiotalet. Det verkar vara oerhört svårt att få gamla politruker att släppa taget och kanske är det så att partiet helt enkelt behöver splittras och falla samman totalt för att något nytt skall kunna byggas upp? Som det är nu verkar man mest vara inriktade på att hålla i hop partiet för att rädda sina egna skinn och det är naturligtvis en beklaglig utveckling då det knappast gynnar det allmännas bästa.

Något av det mest sorgliga i hela historien är att så många gamla socialdemokrater i någon slags iver att verka moderna nu kommit ut som liberaler. Detta för att man fått för sig att det är det som väljarna vill ha. Det är ungefär som om gamla mormor skulle få för sig att lyssna på The Beatles för att hon tror att det bättrar på kontakten med barnbarnen. Så besviken hon skall bli när hon märker att hon ändå anses som totalt passé och att barnbarnen hellre lyssnar till Lady Ga Ga.

Vad jag menar är att liberalismen är hopplöst gammalmodig; trots att den har ett uppsving just nu så är det ändå en i grunden människoföraktande idé som ställer den starke mot den svaga.
Den är inte alls så modern som välfärdstanken är och inte heller så utmanade i alla sina beståndsdelar.

Kom i håg John F. Kennedys tal angående månfararäventyret:

"Vi väljer att åka till månen detta årtionde, och göra andra saker - inte för att de är lätta; utan för att de är svåra; därför att detta mål kommer att tjäna till att organisera och mäta det bästa av våra krafter och skickligheter; därför att den utmaningen är en som vi är villiga att godta; en som vi är ovilliga att uppskjuta, och en som vi avser att vinna - och även de andra."

Tag sedan jämförelsevis Sven-Erik Österbergs mest berömda citat:

"Det var fyra nedgångar i landet under 1900-talet. Första världskriget, andra världskriget och två borgerliga regeringsperioder."

Vad är skillnaden?
Förutom det gnälliga anslaget i Österbergs citat märks också fantasilösheten, bristen på framåtanda och inte minst visioner.

Och precis så är det med de där gamla socialdemokraterna som nu håller varandra bakom ryggen.
Man klagar på den nuvarande regeringen samtidigt som man försöker ge sig in i samma politiska landskap. Naturligtvis är detta dömt att misslyckas om och om igen.

Någonstans måste ungdomarna och de mer progressiva inom partiet hitta på ett sätt att manövrera ut de sterila och fruktlösa. Man bör lyfta fram en ny klart lysande stjärna som också representerar den framåtanda och de visioner som får människor att lyssna och som dessutom kan tala till ungdomar på ungdomars vis. Vi behöver inte någon ny klasspappa som Österberg -  vi behöver nydaning.

Klarar man inte av de ställda grundkraven får man också finna sig i en mycket lång regeringslängd med idel plattfötter.
Det här landet är trots allt betjänt av bättre.

DN
SvD