Oj då, det fanns visst en opinion

Det är verkligen förargligt för regeringen att protesterna mot deras sjukförsäkringsreform inte blivit något marginaliserat som går att vifta undan likt en fluga med en tidning, och att man därför, återigen, känner sig nödgade att göra förändringar som knappast kommer från hjärtat.

Men vad skall man egentligen ta sig till när präster kommer med upprop och läkare skriver debattartiklar?

När det helt plötsligt finns auktoritet.

Jag kommer inte ihåg namnet på den moderat som intervjuades om de bidragsberoende vid den förrförra valrörelsen, men jag kommer i håg hans grundsyn.

Han sade att man får rätta mun efter matsäck och att det inte är skattebetalarnas sak att premiera  lata medborgare. Som bidragsparasiter räknade han i och för sig även in arbetslösa men poängen var ändå (vilket påpekats i oändlighet) att  Moderaterna inte är något bidragsparti, sådant står vänstern för.

Ändå ändrar man sig nu, betonar att inget system är perfekt, och medger att det skett en viss fyrkantighet vid hanteringen av det mänskliga avskräde vars naturliga slutstation normalt är kommunernas socialkontor.

Nu talar man inte om bidragsslödder, utan istället om hänsyn till individen samt rättvis behandling. Helt plötsligt lindas ärendet in i omtanken om den enskilde och moderaterna håller för tillfället tyst om sina djupare avsikter.

På så vis hoppas man kunna blidka de signifikanta andra (läkare, präster) så att de lämnar regeringen och försäkringskassan att återigen sköta sitt arbete ifred.

För de sjuka kanske det känns som en lättnad att något görs.
Men vad får det i praktiken för konsekvenser?

Till Januari skall förslagen vara förankrade och utförda.
Under tiden får väl folk fortsätta att ta sina liv.

Och grundproblemet gör man inget åt.
Nämligen att Försäkringskassan bedömer arbetsförmåga mot fiktiva arbeten.

SvD
Expressen
DN
GP
Dagen