Kommer av någon anledning att tänka på Joan Osborne och hennes funderingar när Kristdemokraterna under smått kuppartade former försöker hitta sanningen och ljuset.
Ni vet den där låten där hon sjunger:
"What if God was one of us
Just a slob like one of us
Just a stranger on the bus
Trying to make his way home
If God had a face what would it look like?
And would you want to see
If seeing meant that you would have to believe
In things like heaven and in jesus and the saints and all the prophets"
Självaste Mats Odell som har mer pengar på banken än Joakim von Anka har avbrutit dansen runt guldkalven för att tala om moral samt sin egen nödvändighet och han tycks ha den allra mest kristna falangen med sig.
Nu menar jag naturligtvis inte att Odell på något sätt skulle vara den där obekante killen på bussen som i själva verket är Gud, det vore blasfemi på verkligt låg nivå. Men är det ändå inte så att han vill verka bra mycket mer än han i själva verket är?
Odell talade sig en gång varm för att man skulle ge alla skattesmitare amnesti och hur det gick med den saken vet jag inte för ungefär då slutade jag tro på Kristdemokraterna som ett hederligt och rättskaffens parti.
Då är väl snarare Marcus Birro som lyckades med bedriften att både kandidera som partiledare samt avskeda sig själv inom några timmar ett bättre exempel på mannen från gatan som verkligen aspirerar på att ge Gud ett mänskligt ansikte?
Och stackaren Hägglund som naturligtvis är helt uträknad, allt annat är bara spel för gallerierna, får väl dra sig tillbaks till Jönköping och leva gott på frikostiga skattemedel tills han hittat något annat att göra. Kanske bara softa ett tag, lyssna på Joan Osborne och fundera lite på det sanna budskapet...typ.
1 comment:
... och så är det förmodligen, precis som Joan sjöng, eller snarare summan av oss alla i nån kvantfysisk tappning.
Birro är f.ö. en bra kille, om än något disponerad för opportunism mellan varven.
Post a Comment