Tidningen Rolling Stone har utnämnt Jimi Hendrix till världens genom tidernas främste gitarrist och det må väl vara honom väl unnat. Rockmusiken kan på något vis delas in i före och efter Hendrix, även om det fanns de som kunde väsnas före honom också. Ingen var dock så gränsöverskridande som Jimi.Troligtvis lärde han sig vad som var bra show när han var ute på turné med Chuck Berry på femtiotalet. Chucken fick själv smaka på Jerry Lee Lewis skaparande då han skulle uppträda efter Lewis och Jerry Lee satte eld på pianot. Det var inte lätt för honom att gå ut på scenen efter det.
Det verkar som om Hendrix snappade upp episoden för han kom ju senare att sätta eld på gitarren och han hade dessutom en del andra hyss för sig. Tyvärr brände han sitt ljus i bägge ändar och han dog som tjugosjuåring i sina egna spyor så som det anstod en rockhjälte på den tiden.
Musiken lever dock fortfarande i allra högönsklig välmåga och många är de som försökt efterlikna honom. Kommer att tänka på vår egen Clas Yngström som blev något av en mästare i gebitet innan han och hans Sky High lade om stil och började ge ut plattor med Louise Hoffsten.
Annars kan man ha invändningar mot att det
mest tycks handla om en bunt fossiler som bedömt likartade ämnen. Efter Hendrix som tiderna störste utsåg man nämligen i tur och ordning Eric Clapton, Jimmy Page, Keith Richards och Jeff Beck.
Jag skulle gärna vilja se någon yngre förmåga som tex. Jack White, annars kan man ju lika gärna börja dra in Yngwie, Richie, Knopfler, eller den svenskättade Tommy Bolin som är sorgligt bortglömd i sammanhanget.
Jag har föresten själv varit på en konsert med
Yngwie Malmsteen och jag kan lova att det for plektrum över oss som stod längst fram.
Det sägs att till och med Richie Blackmore dyrkar Malmsteen och det är lite märkligt i och med att en av Yngwies största inspirationskällor alltid varit Blackmore.
Det blir lätt en smula incestiöst i sådana där sammanhang.
SvD
DN
No comments:
Post a Comment