Måhända ler Mona numera under lugg då hon ser sin avpolletterade antagonist Håkan Juholt nalkas i omgivningen.
Är inte Mona nästan urtypen för den där tjejen som ingen kille ville vara osams med på mellanstadiet?
Hon som i något sammanhang fått nobben och som därefter låter hämndens brygd puttra sakta genom skvaller och nålstick tills den arme utpekade pojken känner sig så utfnissad och ansatt att ingen annan råd synes honom än att fortsättningsvis vandra som en tyst skugga genom korridorerna av rädsla för att väcka löje utan att kunna försvara sig.
Visste Håkan Juholt vilken i sanning värdig motståndare han skaffat sig när han gjorde misstaget att nonchalera Mona?
För som Mona själv nämner.
"Det var bara att sitta och hålla sig i stolskarmarna hemma framför nyheterna i ett års tid. Det har varit så fruktansvärt plågsamt. Men som jag sagt innan så var det ett uns av en otäck känsla, av skadeglädje".
Man får anta att Mona gjorde lite mer än att bara sitta passiv och hålla sig i stolskarmarna.
Men som den utstuderade backstabber hon är vill hon knappast framhäva sin egen roll i det politiska spelet mer än nödvändigt.
No comments:
Post a Comment