Dagens utbud av dåraktigheter

Jag betraktar numera nyhetsflödet med uppgivenhet, och då det krävs något slags engagemang för att vara kreativ blir det som det blir nu när jag skall försöka sätta ointresset på pränt.

Att bedriva blogg är egentligen något av det enklaste en människa kan göra då allt som krävs är att vilja något och att därefter vara någorlunda konsekvent i åsiktsmaskineriet.

Det allra bästa är antagligen att vara helt okontroversiell eller kanske snarare lite lagom retsam.
Måste säga att jag beundrar Blondinbella för hennes talang att vara den där unga moderattjejen som tar sig fram genom ren och skär (mörkblå) realpolitik, där hon lever på ytan och plockar bigarråerna i trädet, visar rumpan om det behövs, och kanske drar igång någon konflikt med en kollega för att öka intresset men som
sköter affärerna exemplariskt.

Blondinbella gillar helt enkelt läget och gör det bästa möjliga med de verktyg som står till buds.

Själv har jag inga sådana kvaliteter även om ambitionen nu funnes.
Helst skulle man ju vilja vara den där riktigt blaserade typen som skrev om timmen på gymmet och visade en bild på den senast inmundigade salladstallriken och bara visste att man var populärast i hela Sverige.

Dessvärre klagar jag istället.
Och det är ju inget bra utgångsläge om man nu vill samla skarorna eller bli omnämnd som årets blogg.

Ta bara en sådan sak som nationaldagsfirandet.

Den firade vi innanfula, lismande alliansmoralister som vanligt genom att låtsas.

Saken är den att vi gärna vill ge sken av att vår nation omfamnar alla människor men i själva verket föraktar vi den som är svagare än oss och skräms av allt annat.

Sverige är fantastiskt.

Vi har ett propagandaministeri som å ena sidan talar om allas lika värde men som å andra sidan gjort det till hedervärt att tycka illa om arbetslösa, sjuka eller för den delen alla som av någon anledning är satta på undantag.

Hela allianspolitiken bygger på att öka skillnader samtidigt som man invaggar folk i något slags falsk trygghetskänsla. Ständigt krockar man individen mot kollektivet och utnyttjar effekten det ger för att på det mest infernaliska sätt manövrera människor i ett splittat samhälle.

Vår kollektivt låga självkänsla är till exempel rena nöjesfältet att roa sig med för Schlingmann och hans hejdukar.
Blir vi bara klappade på ryggen, kallade individer, och får våra svagheter bekräftade som tillgångar så är alla nöjda och glada.

Sänkt skatt blev mer pengar i plånboken. Var de pengarna kom ifrån?
Tja, det är en fråga som vi inte ställer.
Vi kan bara sitta förnöjda och se hur det allmännyttiga kollapsar; det är ändå ingenting som vi behöver bry oss om.

Vi är trots allt inget kollektiv nuförtiden och behöver därför inte heller bry oss annat än på individnivå.

Vi har världens bästa regering och förtroendet för Reinfeldt är fortfarande bra mycket högre än för hans socialdemokratiske antagonist.

Någon amerikansk blaska utser vår finansminister till häxmästare på grund av att de gillar hans sätt att sköta Sveriges ekonomi och genast reser vi oss till salut och känner oss precis så självgoda och rättfärdigade som endast etniska svenskar mitt i livet mäktar göra.

Om vi bara vore lite klokare och trodde bättre om oss själva skulle vi förstå att det inte är Anders Borgs politik eller förtjänst som gör att landet går bra. I själva verket hänger det helt och hållet på oss. Alla människor ingår i det ekosystem som är vårt samhälle och bidrar därmed till välfärden. Det är våra gemensamma krafter som reser landet och där har även den svagaste sin röst och sitt sammanhang för hur skulle annars ett samhälle se ut?

Den borgerliga lögnen om att vi alla bara är små partiklar utan en större helhet går kanske att utnyttja ett val till eller två. Men vad händer egentligen när vi ständigt måste ta ett större ansvar för oss själva och därmed blir tvingade att lämna de andra därhän?

Samhället hårdnar.
Sprickorna blir vidare och för att stävja upprorsungar ifrågasätts vår integritet allt mer.

Varför behövs exempelvis all övervakning som ständigt prackas på oss?

Så behändigt att skylla på Breivikare och islamister när det egentligen handlar om sådana som Julian Assange och därefter rakt fallande skala ända ned till hobbykverulanten med den förargliga bloggen.

Vem vågar uttrycka något opassande i landet där man utåt skryter om allas lika värde men som i själva verket registrerar sina invånares datatrafik och därmed åsikter även om man nu hävdar att så inte är fallet.

Som det där med att polisen numera skall få gå in och skicka till åtal sådant de förut inte kunde komma åt.
Skall vara för att motverka nätmobbning påstår man men i praktiken vet alla ändå att det är ett vapen mot fildelare samt opassande åsikter uttryckta i något internetforum.

För första gången sedan jag började skriva blogg har jag funnit mig tvingad att införa kommentarsgranskning.
Varför?

Och apropå övervakning.

Redan som ung kommer dina uppgifter hos socialtjänsten att kunna användas godtyckligt av polisen.
Allt enligt ett förslag som omfamnas av den moderata regimen.

Där går gränsen i alla fall för mig.

Vem skall man kunna lita på i fortsättningen?

Psykologen?
Prästen?

När blev sekretessen ett skämt?

Finns det verkligen ingen mer än jag som hör hur stöveltrampen ekar trots att man klampar bra mycket försiktigare nu än sist det begav sig?

I samhällets strävan av total kontroll finns där något som är djupt och dyigt långt bortom vad man under mildare omständigheter skulle kalla för grumligt.

Så illa är det.

Någonstans måste vi börja tänka sansat och se igenom saker och ting. Vi bör helt enkelt sluta att per automatik acceptera allt som överhögheten säger är "för samhällets bästa".

Det är du och jag som är samhället.
Glöm aldrig det.

DN
DN
DN
AB