Odjurets tid

Hur står det till med Sverige egentligen?
Jag kan inte (fast jag verkligen försöker) komma ifrån känslan av att det finns något obehagligt som lurar i vassen.

Ett vidunder som tåligt ligger och samlar kraft i skuggan av Reinfeldtregimen måhända.
Ondskan låter sig inte så lätt beskrivas; det är dock sant att Djävulen finns i detaljerna och där någonstans på mikronivå kan man om man har tillräckligt känsliga antenner uppfatta dissonansen.

Förr fanns det en speciell sektion i telefonkatalogen som kallades för "Om kriget kommer."
Vi hade ju ett lite taskigt läge inklämda mellan supermakterna, och då kändes det tryggt att vi informerades om nu det värsta skulle hända.

Sverige var ändå ett bra land att leva i.
Det fanns ett telebolag och det räckte gott och väl.
Folk fick det bättre och bättre ställt och kvinnorna kom ut i arbetslivet, något som vi nu märker av på så sätt att det börjar bli ont om etniska svenskar.

Helt plötsligt var det P-piller och karriär som gällde, och att föda barn ansågs gammalmodigt och hämmande för den egna kreativiteten.

Nåväl.

Någon måste ändå ta hand om oss när vi blir gamla och fixar vi inte barnafödandet själva så får vi helt enkelt förlita oss på invandrandet av människor som uppvisar en förstående attityd inför vårat dilemma.

Det är där någonstans vi är nu och tänk vad trevligt det kunde ha varit.

Sverige som ett land av honung och mjölk, där vi inte bryr oss om sådana petitesser som etnisk tillhörighet. Här blir vi ju alla Svenskar!

Och så kommer jag tillbaks till den där obehagskänslan.
Odjuret som slumrar i sin håla.

Det är precis som om det räcker att skriva ordet "invandrare" för att något inom mig skall kännas skevt, kallt och annorlunda.

Så fyllt av ångest är själva ordet att människor snart inte törs använda det annat än som anonymt i mycket negativa sammanhang.

Hur blir det nu med landet vi bytte bort för att våra kvinnor vägrade föda barn?
Den sista svensken har snart drunknat i sin egen avföring och andra släkten tar vid.

Om det spelar någon roll?

Vi lever och vi dör.

Mer är det inte.

Vi är alla en del något som tog sin början för 13,7 miljarder år sedan då universum skapades.
Vi är av stjärnstoff.

Var  finns Svensken i det tidsperspektivet?

Den så tydliga olustkänslan har egentligen inget alls med att göra hur många olika sorters människor som kan trampa varandra på tårna i ett en gång etniskt land.
I själva verket blir det en hemgift åt ondskan. Djävulen som bor i alla detaljer och som inget önskar mer än att förgifta våra sinnen.

En kort tid finns vi här.
Låt oss ta hand om varandra, för tro mig. Ingen vill egentligen vara ensam i ett expanderande universum.

Vi hör ihop.

SvD
DN