En kyrka av förlorare

Ströläser Kyrkans tidning vilken faktiskt är en temperaturmätare så god som någon om man är intresserad av samhällsklimatet.

Där står om präster som missköter sig och det finns även en artikel om dessa eviga koppartjuvar.
Nu senast skall ett krematorium ha drabbats, troligtvis av utländska plundrare som det väl egentligen är ganska synd om?

Jag menar.

Präster som utnyttjar sin förtroendeställning är oförlåtligt.
Därom borde vi alla vara överens.

Hur kan man genomgå en lång prästutbildning fylld av goda intentioner om man ändå i slutändan beter sig likt odjur mot utsatta människor??

Koppartjuvarna å sin sida måste vara desperata människor som lever i misär när de till och med frångått tron på det heliga rummets helgd där i nattetid bryter loss metall vilken de sedermera säljer för en spottstyver till någon skrupulös skrothandlare.

I våra ögon kan det vara lätt att se dessa som förtappade varelser.
Men vi skall inte glömma att det handlar om att försörja familjer.

Kyrkans tidning har också en artikel som berör själva sönderfallet av den kyrka många av oss tagit för given.

Kyrkan professionaliseras och någonstans på vägen försvinner själva kittet som berör något så grundläggande som tron likt ett begrepp.

Troende känner sig inte längre tillhöriga i det gemensamma sakrala ute i en värld där det profana sätts som norm och där det ständigt sker förändringar som liksom fjärmar från det ursprungliga.

I dessa oroliga tider borde det istället vara prioriterat att samla fåren i skocken därför att tron kan betyda liv och död för människor.

Det sista kyrkan behöver är mer byråkrati och därmed minskat utrymme för den nära kontakten till sanningssökare och hjälpbehövande.

Det finns något ogreppbart i vad som händer med själva moralen i det här landet.
Hela tiden förskjuts gamla sanningar till förmån för nya.

En del påstår att även kyrkan måste förbli i ständig förändring därför att den också bör omfattas av det nya mantrat att all utveckling är bra.

Men kyrkan skall stå för grundläggande värderingar och gamla sanningar.
Det är därför den funnits som moralisk kompass genom tiderna.

Jag är inte odelat positiv till att det sakrala rummet på senare år kidnappats av olika särintressen och blivit påprackat värderingar som reducerar det ursprungliga ordet till något slags: "klipp och klistra".

Alla håller inte med.
Men hellre håller jag fast vid min frälsning än blir ett slags verktyg för byråkrati och lobbygrupper.

Det är min åsikt.