Hennes och mitt liv skiljer sig sedan flera år dramatiskt åt, ändå skrattar vi fortfarande åt samma saker och bara detta motiverar i min värld varför man aldrig skall släppa taget om sina äldsta vänner.
Den lilla by vi växte upp i har fråntagits sina basnäringar flera gånger genom historien.
Det senaste traumat var när gruvindustrin dog och masungnarna slocknade.
Varken min väninna eller jag var dock med då utan vi kan sägas ha vuxit upp i efterdyningarna av det inferno som i början av åttiotalet drog fram över bygderna med en arbetslöshetstakt överträffande vilken nedlagd Saabfabrik som helst.
Innevånarna repade sig ändå och fick efter hand nya arbeten om inte på orten så i alla fall närstädes.
På det hela taget levde vi gynnade av småsamhällets fördelar som bland annat innebar tryggheten att alltid känna igen den man mötte på en mörk stig en månbelyst natt på väg hem från festen.
Visst fanns det som i alla små byar udda människor men dessa avvek ändå inte speciellt mycket från de övriga innevånarna och var mest till besvär för dem själva.
Vår skolgång kan utan att ta till ytterligheter sägas ha varit socialdemokratiskt lärarinfiltrerad och dessa partimedlemmar samsades i sin tur relativt komplikationsfritt och kollegialt med några före detta FNL-trogna rödgardister.
Vår teckningslärare stod så långt åt vänster att han antagligen granskades av hemligare myndigheter än SÄPO.
Han bodde i ett torp mitt ute i skogen där han målade tavlor och drack brännvin när han inte tog sig ned till byn för att undervisa oss elever i allt från akvarellteknik till svunna tiders kommunistiska kamp och pamfletter.
Möjligen bedrev han där under granarna en terrorcell men jag tror på det stora hela att han kunde betecknas som oförarglig.
Jag har alltid betraktat min gamla hembygd som en plats där kämparanda var livsluft.
Helt utan några moderater eller centerpartister ruskade bygden av sig alla varsel, motade uppsägningar och tryggade därmed tillvaron för innevånarna.
Befolkningen har under åren varit konstant - detta trots att gamla dör och unga vuxna flyttar därifrån för att söka sig till vad som nu är självutvecklande för dem.
Jag har i många olika sammanhang sett namn nämnas som jag känner igen från bygden.
Ändå stannar många som min väninna kvar och de har på något sätt bibehållit det unika med en levande landsbygd.
Vårt samtal den här gången blev dess värre till något bekymmersamt för mig.
Inte nog med att min väninna i den senaste krisens spår blivit arbetslös hon har dessutom börjat tro på spöken.
Om det senare sammanfaller med det förra vet jag inte men bara att ämnet kommit upp är för mig helt sanslöst och så olikt henne att jag framför mig ser ett totalt sönderfall av hela min uppväxtmiljö.
Tydligen är det så att det blivit något av ett bygdenöje att gå på seanser och att tro på oknytt i största allmänhet.
Ett så kallat medium har flyttat in i den gamla filadelfialokalen och bedriver där allsköns verksamhet.
En tidigare sansad människa som min kompis talar om kommunikation med sedan länge avlidna släktingar och betalar dessutom för det.
Till historien hör sammanhangsvis att när våra vägar för länge sedan skiljdes så var det jag som anklagades för att tro på övernaturligheter.
Jag valde den väg som kan kallas för den svåraste.
Det är jag som dyrkar helgon och är ett med Kristus.
En tro som tagit mig mycket långt bort från min hembygd.
I min värld är det så att falska andeskådare är en del av trons verkliga bad guys.
Det går inte att komma i från att sådana svinpälsar tidigare har förekommit historiskt och att de nu återigen börjat krypa fram obehindrat från vrårna sammanfaller för mig med politiker som öppet ställer grupper mot varandra i samhället och våldtäkter i städerna.
Någonting håller definitivt på att gå överstyr.
Enligt min vännina har hon genom mediumet fått kontakt med sin farfar och som bevis påstår hon att hon har allt på band.
Ja - hela sessionen alltså.
Farfar måste dock ha varit ovanligt språkkunnig i och med att det hela sker på engelska.
Jag pratar vidare med henne och frågar lite så där i största allmänhet om byn.
Det visar sig då att den håller på att förfalla.
Det växer igen och ingen verkar bry sig.
Den gamla badplatsen där vi tillbringat många sköna sommardagar har förvandlats till ett snår.
Inte ens fritidsfiskarna törs ge sig ned dit för gräset är högt med många huggormar.
Arbetslösheten har ökat och därmed missbruket och på det hela taget är det som om något har ätit sig in i den tidigare idyllen.
Som cancer.
Allt detta på några år.
Och nu - medier flyttar in.
Jag forskade lite mer i andeskåderibranchen och via internet har jag förstått att det blivit en ny slags religion inte bara i min lilla hemby utan även i resten av Sverige.
Folk tror öppet på än det ena än det andra och detta gäller även människor på höga positioner i samhället.
Jag letade rätt på dessa så kallade medier.
Trösten är att det så uppenbart är bluffar.
Jag har inte sett ett enda av dem som varit äkta.
Och tro mig - det skulle jag se.
Men vad är det då som händer?
Varför tror människor på det?
Och varför förfaller min hemby som genom de värsta av tider alltid förr kunnat ta för sig och komma igen?
Min gamle teckningslärare talade om alienationen av samhället.
Människor saknar sammanhang.
Jag finner något intressant i en tidningsnotis.
En man anställd av Emmaboda kommun drogs med alkoholrelaterade problem.
Från sin arbetsplats tog han kontakt med en "spådam" via en betallinje.
Mannen som ville ha någon att prata med ringde för 52 000 kronor och orsakade får man förmoda stor kalabalik när kommunansvariga läste telefonräkningen.
Om det inte vore så tragiskt skulle det vara komiskt.
Jag kan tänka mig en lycklig spåkärring.
Men frågan är vad som egentligen hänt med Sverige?
Folk ringer betalnummer till någon madame Zelda och tror på att medier kan tala med döda släktingar.
Varför är det så öppet accepterat?
Jag läser och begrundar hur företag söker efter häxor och spåkärringar genom arbetsförmedlingen.
Arbetslösa är alltså tvingade att söka anvisade jobb där de skall lura av människor pengar telefonledes?
Varför kallas det inte för bedrägerier?
Har de som upprätthåller lag och ordning också dragits in i andeskådarreligionen?
På något sätt hänger allt ihop.
Och plötsligt känns det inte längre så underligt att andeskådarna drar in i bygderna samtidigt som allting förfaller.
Det är helt enkelt tidens anda.
Och min kompis då?
Hon får tro på precis vad hon vill.
Alltid står jag vid hennes sida.
No comments:
Post a Comment