Tre kvinnor lurade sig in hos en ensam nittiosexårig man och bestal honom på matsilvret genom att samtidigt krama honom.
En liten notis i en stor tidning som såg det lustiga i själva förfaringssättet och därför fann det mödan värt att skriva några rader.
Att gamla människor blir attackerade och fråntagna sina ägodelar är annars något som händer dagligen i det här landet.
Faktum är att det händer så ofta att det borde ses som ett samhälleligt misslyckande - vi kan inte ens skydda våra gamla från rånare.
Men precis som när det gäller våldtäkter, vilka är runt femton per dag i nuläget har polisväsendet resignerat.
Det är tydligt att åldringar och unga kvinnor är de som är lägst sedda i samhället.
Nittiosexåringen som i uppståndelsen trots allt lyckades ta tillbaka sin plånbok måste ha blivit ordentligt chockad och dessvärre famlar polisen i blindo då de endast har signalement att arbeta efter.
Stackars gamle man.
Förfaringssättet är klassiskt.
Antingen ringer två till tre kvinnor på dörren och tar sig in genom att uppge att de är från hemtjänsten eller något annat förtroendeingivande, och samtidigt som den gamle uppehålls stjäls allt som där kan finnas.
Eller också ringer en ensam kvinna på och uppger sig vilja låna telefonen, eller kanske hon ber om något så simpelt som att få dricka ett glas vatten.
När åldringen är upptagen med att betjäna kvinnan kommer en andra kvinna in som varit gömd bakom dörren och rensar lägenheten.
Gamla människor är lätta att lura då de förutom sina rent kroppsliga svagheter också är uppfostrade i en annan tidsanda där man alltid öppnar dörren för främlingar och aldrig ser något ont i dem.
Samtidigt har de flesta genom ett helt livs stretande lyckats samla på sig åtminstone något som kan vara av värde för de mänskliga gamar som flockar sig utanför pensionärsboendena.
Det handlar om väldigt uträknade personer som under en tid studerat den de skall råna.
De vet vid vilka tider åldringen är ensam och antagligen vet de även när grannarna är borta.
Åldringsrånarna ringer inte på dörrar i måfå och hoppas på att det skall finnas någon åldring där bakom.
Det borde inte vara så att det är några omöjliga fall att lösa.
Under tiden fortsätter våra gamla att fara illa.
De lämnas ensamma med sina larm till hemtjänsten utan möjligheter till mänsklig kontakt.
Det är tidens melodi att bara lämna och glömma bort de som bär historien på sina axlar som om de vore något obekvämt och kostnadskrävande.
Det är med en skamlig utsatthet vi överger de som gjorde vår tillvaro idag möjlig.
Och ännu mer beklämmande blir det när man betänker hur sönerna och döttrarna till dessa gamla roffar åt sig i samhället väl medvetna om den sits de försatt sina föräldrar i.
No comments:
Post a Comment