Vi tar allt för givet men glömmer det vi har

Nu är det vinter igen och som vanligt undrar man hur i hela friden det har kunnat blivit det.
Varje år samma överraskning.
På vägarna är det kaos och tågen står stilla precis som de brukar göra.
Elpriserna skjuter i höjden och i år har vi inte ens stillastående kärnkraftverk att skylla på.

Snön bildar gnistrande drivor när den yrande av spikblåsten virvlar runt och man drar sig för att gå ut när man vet att man fryser hur mycket man än tar på sig.
Sexton grader kallt i novembers sista skälvande dagar.
Nätterna blir fortfarande allt mörkare; elementen knackas på för att få igång de gamla termostaterna och duntäcket viras hårdare runt kroppen allt medan kylan kopplar sitt grepp runt Sveriges alla avlägsna orter.

Kylan kräver dödsoffer bland de invandrade uteliggarna i Danmark
De har ingen rätt till att få komma in i värmen på härbärgena.
En ihjälfrusen afrikan är inget som stör danskarnas nattsömn; de vill  ha det så för att man röstat fram inhumanismen och fått den lagförd.

I Sverige har vi också uteliggare.
Storstäderna är fulla av dem och de klarar kanske kylan nu för här får alla komma in i värmen och få mat om de sköter sig.
Många ser dock hjälpen som förmynderi.
De vill inte sköta sig i några andra ögon än sina egna; de skyr barmhärtigheten de kunnat få, eller också är det bara försent för dem.
Vill inte vara samhället till last.
Sålunda ligger de ute i sina smutsiga trasor.
De blir bortfösta från  värmekällor av driftiga Securitasvakter vare sig det är en trappuppgång eller en fläkttrumma bakom Konsums stormarknad.

Blir det kallare fryser de ihjäl.
Det sägs att det är skönt att dö av kölden.
Lustigt nog blir man varm och kanske det är en sista välsignelse för de som stött bort sig själva från det samhälle som numera avecklat omtanken och omsorgen för sin nästa.

När det är så här kallt påminns vi om att vi borde vara tacksamma.
Vi har glömt det mest väsentliga.
Det viktiga är inte att ha saker.
Ny bil; ny Tv eller det senaste av det åtråvärda som reklammakarna får oss att köpa i vår välgödda tillvaro.

Det viktiga är att ha tak över huvudet i våra välombonade hem och att ha mat för dagern.
För många är inte det någon självklarhet.
Vi har långt kvar till kylan som drog över Sverige under krigsåren; eller den köldperiod som fick alla äppelträd att dö i mitten på artonhundratalet.
Men hade vi några uteliggare då?

Vi tänker mest på oss själva nuförtiden.
Ingen vill ta emot en trashank eller främling i sitt hem.
Så är det.
Bara tanken på det är omöjlig.
De kanske luktar illa eller skrämmer barnen.
Antagligen gör de båda delarna.

Men så tänkte man inte förr, före alla socialkontor som vi nu lastat över våra samveten på.
Då för länge sedan var det en självklarhet att man gjorde sin nästa den tjänsten.
Kanske för att det var en kristlig gärning men mest av allt för att man visste att man ständigt låg på den hårfina gränsen att själv bli ett offer.
Man levde närmare fattigdomen förr och det lärde människor en ödmjukhet som inte finns idag.

Så var det  i Danmark också för länge sedan, men nu har man fjärmat sig bort från det.
Numera är det mer intressant att se till sina egna intressen och ansvaret ligger inte på någon.
En ihjälfrusen afrikan spelar ingen roll lika lite som vi i dagens Sverige bryr oss om någon uteliggare.

Vi gnäller över höga elpriser och att tågen inte går men egentligen är det problem som inte betyder ett dugg.
Vad som betyder något är att ha mat för dagen och tak över huvudet när nordanvinden viner och termometern sjunker allt djupare under nollan.

Vi är lyckligt lottade för vi har inte de sjukdomar eller det missbruk som ligger bakom mannen vilken söker skydd på centralstationen bort från det kalla in till de kyliga likgiltiga blickarna från de som har det bra.
Blickar som sticker och vill ont.
Paria.

Nästa gång du ser en av dessa människor tänk då på att under andra omständigheter; kanske en förstörd barndom eller en sjukdom så kunde det ha varit du.
Skyddsnätens maskor är inte så täta som man kan förledas tro och det som skrämmer mest är att vi nu lever i ett samhälle där alla gör ständiga val.
På det viset kommer vi undan det kollektiva ansvaret för de människor som är utsatta.
De har valt det själva precis som du nu kan välja själv om du vill dö på sjukhuset.
Man kan säga att från den stund en uteliggare väljer att tillbringa natten ute i tjugo graders kyla så får han skylla sig själv och ingen gråter för det förutom kanske någon gammal mamma som väntat och hoppats in i det sista.
Varför har inte samhället gjort någonting?

Städerna är fulla av uteliggare och var och en av dem bär sitt kors hela vägen mot döden.
Kyrkan som tar det största ansvaret kommer antagligen inte att räcka till om det blir riktigt kallt.

Mat för dagen och tak över huvudet.
Mer behövs inte och kanske vi ändå borde sända en tanke till de utsatta då när vi står där och väntar på planet till Thailand eller något annat varmt resemål som vi vanliga sunda arbetande människor har råd att lägga upp tusenlappar för tack vare de skattesänkningar som vår regering stoppat i våra fickor på bekostnad av just de utsatta.

I Sverige hjälper vi oss själva och alla har gjort ett eget val.
Är det inte så?

Förr när det var riktigt kallt tog man in trashankarma, dårarna, och de menlösa i stugvärmen för man visste att gränsen mellan tryggheten i hemmet och kylan utanför dörren var hårfin
Dessutom var det en kristlig gärning.

SvD
Expressen
DN