Att dö ensam

En 88-årig man hittades död i sitt hem i Landskrona.
Mannen hade legat där i över ett år och om det inte varit för att ett tv-uttag skulle bytas hade hans mumifierade kvarlevor fortfarande haft sitt vilorum på ett parkettgolv i en lägenhet med grannar som inte anade någonting.

Det måste ha legat drivor med reklam nedanför brevinkastet men inte ens brevbäraren såg vad som var uppenbart.
Inget konstigt med det.
Ibland får vi skygglappar och ser inte vad vi borde se eller för all del känner.

Man kan undra hur något sådant där kan hända här i landet?
En gammal ensam man som dör och ingen märker det.
Tyvärr är det vanligare än man tror.

Gamla lämnas ensamma av sina barn i tron att någon annan sköter servicen.
Eller också var han helt enkelt ungkarl och då är det ännu lättare att falla i glömska.
Som 88-åring får man se sina gamla vänner falla ifrån och kanske var han en av de sista envisa, ihärdiga som ville klara sig själv till varje pris.

Man tvingar inte på människor hemtjänst i det här landet, men möjligen borde det finnas något sätt att åtminstone kolla upp hur en så gammal människa har det.
Liksom titta in säga" hej!" och fråga hur du har det?
Men det saknas förstås resurser.

Grannarna hade inte märkt någonting.
Ruljansen var stor i huset med många in och utflyttningar precis så som det är i de flesta hyreshus där de lite mindre bemedlade bor.
De som får flytta ofta på grund av arbete eller utslagning.

Sverige i ett nötskal.
Ett hyreshus som är en spegling av samhället.
Kontaktlösheten som lifsfilosofi i ett land där det är lag på att bara bry sig om sitt.
En lag som inte står i någon lagbok men som ändå finns inpräntad i varje medborgare.

Nej, vi bryr oss inte om att tala så mycket med dem vi delar vägg med.
Helst undviker vi varandra och möjligen kan vi undslippa oss ett skyggt hej när vi möts i trappuppgången eller tvättstugan.

Gamla människor undviker man speciellt, särskilt om man vet att de är ensamma för de kan i värsta fall kräva social kontakt i form av inbjudningar på kaffe och annat som man helst vill slippa.
Man anar det sociala umgängesbehovet och flyr snabbt undan.

Polisen som gick in i lägenheten efter att fastighetsförvaltaren ringt dem möttes av en stark doft av förruttnelse och kanske det var med en känsla av bedrövelse de mötte den man som ingen velat träffa på så lång tid.
Nu fick han besök en sista och möjligen enda gång.

En ouppackad resväska stod på golvet som en sista hälsning i tragiken.
Skulle mannen fly sin ensamhet någon annanstans eller hade han redan varit borta och kom hem?
Kanske han trots allt tillbringat tid med någon som brydde sig om.

En gammal ensam man hittas död sedan ett år och ingen har frågat efter honom men någon har brytt sig så mycket att han/hon betalat hyran och kanske några andra räkningar åt honom.
Eller hade han autogiro så att allt drogs från hans eget konto i samma takt som pensionen kom in?

Hur många ensamma åldringar i Sverige finns det med liknande arrangemang?

Hur många är socialt isolerade i det här landet utan att någon ens vet att de finns?

I det nya samhället döljer det sig mycket tragik.
Vi vet alla att mängder av människor far illa men vi bara blundar och kör vidare.
Varför gör vi det?
Och är det försent att någonsin ändra på det?

SvD