Stenkastning

Det är mycket nu.
I går kunde vi läsa att Wikileaks avslöjat hur socialdemokraterna fjäskat för amerikanarna med ambassadbesök och diverse taffliga närmanden som bland annat innefattade en önskelista med importerade afghanska regeringsmedlemmar högst upp samt lovsånger från Mona Sahlin där hon i samspråk med amerikansk ambassadpersonal försäkrade Sveriges lojalitet mot det stora landet i väster.

Idag handlar det istället om hur regeringen Reinfeldt har betett sig på ett sätt som varit vilseledande genom att uppvisa en hållning gentemot amerikanarna och en annan mot det svenska folket.
Man har med andra ord, för att travestera det amerikanska talat med kluven tunga.
Eller ormtunga som det också kallades av de en gång så tappra urinnevånarna.

Vad man kan konstatera är att partier från bägge blocken sökt ett närmande till USA som inte alla gånger varit demokratiskt sanktionerat, och nu håller man på att kasta sten på varandra och olika partimedlemmar från blocken spelar förorättade fast alla rimligtvis måste ha vetat om att det är så här det ser ut.
Det är ingen hemlighet att vi egentligen mer eller mindre är ett Natoland.
Till och med Ohly bör ha förstått det.

Så vad bråkar man då om?
Neutralitetspolitiken är ett skämt och har varit det under ganska lång tid.

Det ena blocket ger sig på det andra i takt med tidningarnas avslöjanden och det hela börjar bli rätt bananmonarkimässigt när media skall diktera dagordningen för Sveriges utrikespolitik.

Det slutar väl med att kungen själv ger sig in i debatten och hummar fram något om att man inte skall tro att det kommer amerikanare flygande in i munnen utan vidare eller något liknande.

I en sådan här situation borde svenska folket få allt uppdagat av politikerna själva i stället.
Lägg korten på bordet.
Vi lever i tider när vad som helst kan komma fram och då känns det nog bättre att ha lättat hjärtat innan.

Det är säkert så att amerikanarna berättar åtminstone för regeringen vad som förväntas komma i dagen när det gäller Wikileaksrapporterna.
Om de nu själva har reda på allt material det vill säga.

Hursomhelst är det hela pinsamt och genant på ett sätt som inte är värdigt det bästa landet i världen som Mona Sahlin skulle uttryckt det.

Sandlådefasoner kallar jag det för.

SvD
DN