Det enfaldiga kategoriserandet

I den stora gudens namn spränger sig en man rakt in i den svenska historien mitt i julrushens Stockholm.
Som genom ett ödes nyck - eller ett ingripande från ovan, exploderar dock endast en av laddningarna och den enda som omkommer med ett gapande sår i magen är bombmannen själv.

Sverige har fått sin första självmordsbombare och  atmosfären i landet förskjuts på ungefär samma sätt som då Olof Palme och Anna Lindh mördades.

Frågorna som ställs är precis som vid ministermorden självklara.
Är det en ensam galnings verk, eller är det organiserat och kommer vi i så fall att få uppleva fler dåd?
Statsminister Reinfeldt manar till lugn emedan utrikesminister Bildt - snabbare i handling än tanke tidigt ger sin syn på saken.

Sverigedemokraterna vädrar sina åsikter och det muslimska hotet har aldrig varit mer närvarande i den Åkessonska gemenskap som är på ständig uppgång i takt med rädslan för det som kan vara men inte nödvändigtvis är.

Det svenska Islamiska samfundet inser å sin sida tidigt katastrofens potentiella omfattning och deltar därför i manifestationer samt framträder i media.

I dagens SvD ger Mustafa Can sin syn på saken och man kan genom hans ord bitvis ana den förtvivlan landets fyrahundratusen muslimer känner inför tanken på det som nu sker.
En sten har satts i rullning och vad man än säger riskerar man som troende att misstänkas för samverkan eller åtminstone samtycke med olika terrorgrupper.

I Sverige delar vi in fenomen i grupper.
Vi har exempelvis arbetslösa, sjukskrivna, bidragstagare, invandrare, svenskar, muslimer, pingstvänner, och så vidare....

Vad vi sällan bryr oss om eller orkar tänka på (det är också därför vi förenklar) är människorna bakom gruppen.
Ofta används argument i nedsättande ton mot just grupper.
Sällan har väl till exempel sjuka och arbetslösa känt sig så utpekade som efter regeringen Reinfeldts tillträde.
Så brukades de också som politiska instrument i val (hets)debatter och annat.
Vi har med andra ord en legitimitet ända från regeringsnivå att nedvärdera grupper utan att se individerna bakom.

Mekanismen finns sedan två val tillbaks redan inbyggd i vårat medvetande, det är bara att spinna vidare.
För sverigedemokraternas del handlar det om muslimer; för regeringen är det sjuka och arbetslösa.
Två sidor av samma mynt.

Man skulle kunna tänka sig att bombmannen snarare platsar in i den  något diffusa gruppen  människor med mental ohälsa.
Ingen människa vid sunda vätskor spränger sig själv i luften, men den tanken föresvävar inte de personer som redan kategoriserat alla muslimer som lierade på något sätt.

I deras ögon är en muslim lik en annan och ingen gråskala finns däremellan.
En galen troende som spränger sig själv får utgöra norm för samtliga våra invandrade muslimer.

För de som redan satt en stämpel på fyrahundratusen svenskar existerar inte den fria viljan; de fångar sig därmed själva i den fälla som kallas inskränkthet och på något vis finner de en trygghet däruti.

Det är lite sorgligt att Mustafa Can känner sig tvingad att skriva ett försvarstal där han framträder som talesman för en grupp människor vari  individualiteten är så svår att få fram.

Människor flydde till Sverige med allt de hade för att slippa förtryck.
De kom inte hit för att upprätta ett mini Iran även om det vore naivt att inte tänka sig att det också finns sådana människor uppblandade i de stora flyktingströmmarna.

Ett sätt att spela dessa terrorister i händerna, vare sig de är självmordbombare eller agitatorer, är naturligtvis att på olika sätt isolera och misstänkliggöra de människor i vårt samhälle som råkar bekänna sig till Islam.
Det finns ett intresse av att hålla en konflikt levande och på så vis kan man säga att de extrema mullorna och sverigedemokraterna delar säng.

För oss andra finns en skyldighet, inte minst i eget intresse att sluta kategorisera och lära känna de människor som finns bakom varje större bild som vi så gärna målar upp.
Överhuvudtaget vore det bra för oss att sluta med det ständiga grupptänkandet.

Vi är alla individer med olika förutsättningar, tro eller inte tro.

SvD