Varför måste alla ha reda på allt om alla

Trenden är tydlig.
Om du är intresserad av att få en anständig försörjning får du också vara beredd att blotta dig.

Numera räcker det inte att komma dragande med något simpelt CV och att kunna tala väl vid en arbetsplatsintervju. Inget smicker till chefen eller gott referensarbete är med andra ord tillräckligt nog.

Rena papper från belastningsregistret räcker inte heller för att påvisa ett sedligt leverne ity faktagranskningen stannar inte där.

Numera Googlas du och Facebookas - sociala medier dammsugs, och stackars dig om du skrivit något som i en chefs ögon inte bedöms vara företagskulturellt korrekt - eller om du på något
annat vis råkar sticka ut på ett ofördelaktigt sätt.

Social profilering kallar man det för - tydligen helt accepterat på dagens arbetsmarknad.
Annars skulle man snarare kunna kalla det för vad det verkligen är.
Ett ohejdat snokande i folks privata angelägenheter

Du mäts och granskas och enda anledningen till att man inte går steget ytterligare i integritetskränkandet är för att möjligheten ännu inte finns.

Ökad privat vård kommer så småningom innebära att försäkringsbolagen får en inblick i dina sjukjournaler och därifrån är inte steget långt från att företagen också kan köpa dessa upplysningar.

Du gör bäst i att vara helt fläckfri om du vill in i värmen.
Redan nu är det ingen som anställer långtidsarbetslösa eller sjukskrivna.
Varför skulle man göra det - skit skall man ha betalt för att hantera.
Vilket företagen också får med 5 000 kronor i månaden för varje individ.

Snäppet över dessa befinner sig de som lyckats hålla sig inne i arbetskarussellen även om det snurrat på bra ibland. De kastas mellan olika låglönejobb som RUT och RAPE, eller vad de kallas; och vad som är meningen, fast ingen säger det, är naturligtvis att dessa arbetare skall stanna där de är. Där är det inte heller så angeläget att söka efter social kompetens eller de rätta sunda värderingarna.

De är kanonmat helt enkelt, varken mer eller mindre.

Dock vore det alldeles utmärkt om de kunde chipsmärkas bara för ordningens skull.

Alla jobbsökande därutöver befinner sig däremot i riskzonen för nyfikna ögon och öron.
Vilket i och för sig också kan innebära en framgång för den kreative.

Varför inte bygga sig ett virtuellt jag på Internet?

Man skaffar sig en ytterligt politiskt korrekt Facebooksida, gillar de förväntat rätta sakerna.
Går med i grupper med en sjyst politisk världsåskådning, kommer med korrekta inlägg och så vidare.

Man ordnar en liberal blogg samt länkkompisar med det rätta sinnelaget och skrattar vid rätt tillfälle när någon sosse har gjort bort sig.
Joinar moderaterna...typ.
Hur länge dröjer det egentligen tills man börjar tänka i de banorna?

Vad är viktigast?
Att få mat på bordet eller att streta emot?

Man kanske inte nödvändigtvis behöver ha Olof Palme som idol på fejjan eller skriva att man röstar vänster. Då är man ju suspekt - bortsållad redan i första vändan.
Hellre då att ha Carl Bildt som föredöme och den distriktsansvarige moderatpolitikern som pojkvän.

Varför inte bli som en av dem?

När företagens makt över den enskilde blivit total vem vågar då ha en avvikande åsikt?

Vi vill väl alla komma upp oss - får vi då inte också vara beredda att betala för vad det kostar att bli en trogen medarbetare med rätt värderingar?

Vilket företag vill nära en socialist vid sin barm?

Kanske kommer vi att leva olika liv offentligt och privat?
Ett där man ständigt är rädd för att kapitalets åsiktspolis skall kasta ut en mitt i den sörja som utgörs av hundratusentals arbetssökande som gärna förnedrar sig på vilket sätt det än må vara för att få vara drängar eller pigor.

Eller så håller man käften, går med på allt - blir den fullblodade liberalismens ansikte utåt samtidigt som man bortom offentligheten i hemlighet förenas med sina verkliga själsfränder i en slags underground värld där hoppet är något högst vitalt och där den röda fanan fortfarande böljar stolt inför vinden.

Som en mycket privat sällskapsklubb.

Något blir det.

SvD