Närmare Gud till dig

Jag erkänner.
Jag är ett stort fan av forskning.
Men inte allt.
Jag tillhör till exempel de som är mycket tveksam till stamcellsforskning.
Dessutom har jag väldigt svårt att acceptera tanken på att ett barn räknas som just ett barn så länge det ligger i sin mammas mage men att det ses som ett aborterat foster om man avbryter graviditeten.
Sålunda är jag mycket konservativ i frågan om livets okränkbara värde.
Man kan tycka vad man vill om det men så ligger det till.

Däremot älskar jag rymdforskning och utvecklandet av kvantteorier.
Någonstans söker man Guds kärna.
För somliga är det hädelse för mig är det hopp.

Ta till exempel de interessanta problem som uppstår med kvanteorin. I den finns nämligen ingen plats för gravitationen, vilken är fundamental i relativitetsteorin. Sålunda har man har två sätt att beskriva naturen - ett för stora mått och ett för mycket små. Båda fungerar alldeles utmärkt och ger korrekta förutsägelser inom sina ramar.
Dilemmat uppstår när man försöker räkna på ett svart hål som både är extremt litet och har en extrem massa. Då blir de två teorierna genast helt oförenliga.

Idag använder man strängteorin för att försöka lösa problemet. Den förutsätter att allt är uppbyggt av små vibrerande strängar och att vi lever i 11 dimensioner - vilket faktiskt gör det lättare att förklara det mysterium som tyngdkraften har varit. (Det förklarar varför gravitationen är så svag i förhållande till de andra krafterna.)

Detta och mycket annat sysslar man med vid Cern.
Jag följer vetenskapsmännen med största fascination - för är det något som kommer att revolutionera vår samtid så är det resultaten som nu frambringas.

Det roliga med just kvantteori är att jag med öppet hjärta kan säga att jag knappt begriper någonting utav det.
Men det gör å andra sidan inte forskarna heller.

SvD