Eddie Meduza är kulturarvet personifierad

Unesco vill att svenskarna listar det av sitt kulturarv som är typiskt svenskt men som inte går att ta på, och det innebär naturligtvis vissa svårigheter när medborgarna blivit så bortkollrade att de numera inte tror att det finns något som är av värde att poängtera längre.

Maktens megafoner, eller de politiskt korrekta har sedan länge tjatat om att det inte finns, och aldrig har funnits något som är svenskt.

Effektivt har stoltheten över landet och det svenska pulvriserats så till den milda grad att ingen ens törs bära en t-shirt som det står Sverige på.

Nu verkar det helt plötsligt som om det blivit en liten aning mer korrekt att åtminstone antyda att det finns något som är svenskt.

Dock anser man jul, Lucia och midsommar vara uttjatat och kräver därför traditioner av det slag som är svåra att "ta" på men ändå äkta.

Uppväxt som jag är i en byhåla kan jag tänka mig fullt av saker som är svensk kulturhistoria.

Tag till exempel raggarkulturen.

Det kanske kan tyckas att älskandet av amerikanska bilar och femtiotalsmusik inte har något med svenskhet i ett större perspektiv att göra.

Men det har det visst det.

Allt som kan samlas inom ämnesområdet är så mycket äkta svensk kulturyttring det kan bli.

Sammanhållningen och därmed tryggheten finns där - det som i övriga samhällslager kan betraktas som något försvunnet eller som av borgarna nedkämpat.

Där finns människorna som jobbar hårt på dagarna för att komma hem och lägga ned timmar varje kväll på underhållet av sina bilar.

Det rena enkla nästan zenbetonade svenska.

Sedan kommer den svenska vår och sommarkulten som väl aldrig är tydligare än hos raggarna.

När allting vaknar upp och sedan brinner av ljus under korta sommarmånader.

Utomhuslivet med sammankomster och folkparksliv.

Svenskt föreningsliv när det är som bäst.

Och så de lokala festerna höst och vintervis på någon bygdegård fylld av en musik som inte är svensk men som försvenskats och numera också den borde ingå i det svenska kulturarvet.

Jag har till exempel svårt att tänka mig något svenskare än Eddie Meduza.

En man som aldrig fick spelas på svensk radio men som allt igenom var ett geni.

Frid över hans minne.

Det går helt enkelt inte att kort ta upp allt som omfattas av raggarkulturen.

Generationer av människor har i Sverige haft stort utbyte av vad som i början sågs som något hotfullt men som nu kan ses som varandes en sammanslutning av de sista riktiga svenskarna.

De kämpar vidare med sina bilar och omfattas av en kultur helt främmande för vilka slags påbud det än månde vara som utgår från de av makt styrande.

Om någon vill veta vad som är riktigt svenskt.

Men så åk då till Värmland eller Dalsland och gör ett nedslag.

Gärna på våren runt första maj när bilarna börjat komma ut.

Greppa tag i en vår-yr raggare och dissekera honom.

Mer behöver du inte veta om vad som är genuint svenskt.

Jag är medveten om att det också finns annat som är genuint svenskt.

Som husvagnsfolket med sina campingplatser och pilsner med grillat vid ett bord under ett förtält en regnhotad sommarkväll.

Den evigt förhärskande dansbandsmusiken och en helt annan sorts - men ändå liknande gemenskap som hos raggarna.

Världsarvspotentialen är klar och tydlig, men nog ändå för svensk för de som är satta till att begrunda saken.

Kurdiska flöjtspelare vid något kulturhus är antagligen viktigare i deras ögon.

Men nu efterfrågades faktiskt det genuint svenska.

SvD