Tuesday, January 5, 2010

Eddie Meduza är kulturarvet personifierad

Unesco vill att svenskarna listar det av sitt kulturarv som är typiskt svenskt men som inte går att ta på, och det innebär naturligtvis vissa svårigheter när medborgarna blivit så bortkollrade att de numera inte tror att det finns något som är av värde att poängtera längre.

Maktens megafoner, eller de politiskt korrekta har sedan länge tjatat om att det inte finns, och aldrig har funnits något som är svenskt.
Effektivt har stoltheten över landet och det svenska pulvriserats så till den milda grad att ingen ens törs bära en t-shirt som det står Sverige på.

Nu verkar det helt plötsligt som om det blivit en liten aning mer korrekt att åtminstone antyda att det finns något som är svenskt.
Dock anser man jul, Lucia och midsommar vara uttjatat och kräver därför traditioner av det slag som är svåra att "ta" på men ändå äkta.

Uppväxt som jag är i en byhåla kan jag tänka mig fullt av saker som är svensk kulturhistoria.
Tag till exempel raggarkulturen.

Det kanske kan tyckas att älskandet av amerikanska bilar och femtiotalsmusik inte har något med svenskhet i ett större perspektiv att göra.
Men det har det visst det.

Allt som kan samlas inom ämnesområdet är så mycket äkta svensk kulturyttring det kan bli.
Sammanhållningen och därmed tryggheten finns där - det som i övriga samhällslager kan betraktas som något försvunnet eller som av borgarna nedkämpat.

Där finns människorna som jobbar hårt på dagarna för att komma hem och lägga ned timmar varje kväll på underhållet av sina bilar.
Det rena enkla nästan zenbetonade svenska.

Sedan kommer den svenska vår och sommarkulten som väl aldrig är tydligare än hos raggarna.
När allting vaknar upp och sedan brinner av ljus under korta sommarmånader.
Utomhuslivet med sammankomster och folkparksliv.
Svenskt föreningsliv när det är som bäst.

Och så de lokala festerna höst och vintervis på någon bygdegård fylld av en musik som inte är svensk men som försvenskats och numera också den borde ingå i det svenska kulturarvet.
Jag har till exempel svårt att tänka mig något svenskare än Eddie Meduza.
En man som aldrig fick spelas på svensk radio men som allt igenom var ett geni.
Frid över hans minne.

Det går helt enkelt inte att kort ta upp allt som omfattas av raggarkulturen.
Generationer av människor har i Sverige haft stort utbyte av vad som i början sågs som något hotfullt men som nu kan ses som varandes en sammanslutning av de sista riktiga svenskarna.
De kämpar vidare med sina bilar och omfattas av en kultur helt främmande för vilka slags påbud det än månde vara som utgår från de av makt styrande.

Om någon vill veta vad som är riktigt svenskt.
Men så åk då till Värmland eller Dalsland och gör ett nedslag.
Gärna på våren runt första maj när bilarna börjat komma ut.
Greppa tag i en vår-yr raggare och dissekera honom.
Mer behöver du inte veta om vad som är genuint svenskt.

Jag är medveten om att det också finns annat som är genuint svenskt.
Som husvagnsfolket med sina campingplatser och pilsner med grillat vid ett bord under ett förtält en regnhotad sommarkväll.
Den evigt förhärskande dansbandsmusiken och en helt annan sorts - men ändå liknande gemenskap som hos raggarna.

Världsarvspotentialen är klar och tydlig, men nog ändå för svensk för de som är satta till att begrunda saken.
Kurdiska flöjtspelare vid något kulturhus är antagligen viktigare i deras ögon.

Men nu efterfrågades faktiskt det genuint svenska.


4 comments:

Morotsodlaren said...

Vad det gäller raggarkulturen så nog är den svensk alltid - genuint svensk. Raggare är ett svenskt ord som härstammar från ordet ”ragga kunder”. Inte prostituerade som raggade torskar. Utan det var tydligen droskägare som myntade ordet. De ”raggade” folk som ville åka bil.

Min kärlek till amerikanska bilar har varit varm och innerlig ända sedan jag var en liten pojke. Min mors grepp om min hand på marknaden när jag ivrigt stretade och drog för att få komma fram till raggarbilarna och titta var i och för sig varm, men snarare oöm än öm och i vilket fall som helst mycket fast. Jag ville så gärna se närmare på bilarna men hon var inte av samma mening.

Sedan blev det körkort och en riktig raggarbil. En Dodge Dart med sexa och automat. Den inhandlades en solig februaridag i slutet av sjuttiotalet. Det var nästan vår i luften, men nätterna var kalla och värmen inne i cupen fungerade bara om man svängt kraftigt till vänster. Efter högersvängar frös vi fem tuffa raggare som åkte till en närliggande stad i närheten av det område som beskrevs i artikeln.
Livet var bara härligt - fast jävligt kallt och ur högtalarna strömmade, eller snarare rann det försiktigt ut musik från sent femtiotal och tidigt sextiotal. Elvis spelade vi av princip aldrig och Beatles, de som tagit död på rock’n rollen var bannlysta i denna bil. Annars var det en salig blandning av doo-woop, rockabilly och rocke’n roll. Och visst fanns det ett kassettband på instrumentbrädan av Eddie Meduza. Låten ”The Kings Horses från hans första Lp med The Roaring Cadillacs spelar jag ibland än idag.

Bilen slets snabbt ner, mycket på grund av att den redan var totalt utsliten när jag köpte den. Därefter köpte jag en Ford Mustang från 1965. Det var en liten och obekväm bil för att raggargäng på fem individer! Lumpen kom och lumpen gick, sedan var man fri från dylika belastningar från samhället. Då bar det av till banken och en Buick Convertible införskaffades. Fast helt ärligt gick det inte till, jag skyllde på att jag skulle köpa en traktor. Arbete med fast inkomst hade jag så jag låg inte samhället till last.

Det här kan ju ses som ganska oskyldigt, att låna pengar till en amerikansk bil, men den gången var det inte det. Medaljen har ju som bekant en baksida och kanske just för att den är svensk.
Unga män som gillade amerikanska bilar uteslöts från samhällsgemenskapen. De fick inte låna pengar till stor bil (om de inte ljög). Många som hade amerikansk bil blev utan arbete just därför. De jagades av polisen i tid och otid, för att inte tala om vilken behandling de fick av Svensk Bil Provning AB. Denna myndighet hittade på alla fel man kunde tänka sig och gjorde allt som stod i deras makt för att bilarna skulle skrotas och försvinna från vägarna. Det här var värre några år före jag var gammal nog att köpa egen bil.
Så nog kan jag förstå de som blir utsatta för rasism i vårt svenska samhälle idag. Hur jävligt de har det med stelbenta byråkrater och snäsiga ämbetsmän.

När jag nu sakta men mycket säkert närmar mig femtiostrecket, köpte jag sommaren 2008 en stor amerikansk lyxglidare från tidigt sextiotal. Efter att jag hade varit utan jänkare i många år. Det kändes härligt, den tvångsamputerade ”kroppsdelen” kom tillbaks - jag blev åter hel!

Erika said...

Jepp - nog finns det något särskilt med de gamla bilarna alltid.
Jag har åkt med många pilsnerhäckar, Valianter och (om du ursäktar Dartar, som var nästan identiska i början)
Första bilen jag åkte över tvåhundra kilometer i timmen med var en Mustang.
Då var jag inte många år.
Ett tag åkte vi runt i en stor mörkblå gammal Buick cabbe från 56-57.
Det var en dinosaurie.
Appropå gammalt.
Ford 49-51 är andra icons och sedan gillar jag Impalan.
Det är vad jag kallar en riktig raggar/pilsnerbil.
Har faktiskt kört en 96 tom, fast det var ju inte riktigt det samma som 59 an. :)
Nu vill jag ha en 65, har kollat på "Supernatural" för mycket.
De kör en där...svart
Eddie var en av sveriges i verklig mening folkkära artister och detta utan att ens spelas på radio.
På samma skiva som "The Kings Horses" finns med är även "Skyrider" vilken är en låt som jag har minnen med.
Över huvud taget är det en höjdarskiva.
Det är bara att gratulera dig till de bilar du haft.
En Ford Mustang 65 är bokstavligen guld värd i dag. Runt 300 000 för en välskött convertible.
Du hade inte Pony interior, blue with white appointments?
Också mycket värdefullt om det är orginal.
Jag har kört nya Mustangen men tycker att Camaron är mest lyckad som retro.
Annars är det de gamla bilarna som lockar mest.
Sommar med krom, tung avgasrök skrålandes med pilsner i baksätet på en av många rundor genom staden en varm kväll i Juli är något av det jag saknar mest.
Människor som aldrig varit med om något sådant är lite fattigare än oss andra.

Morotsodlaren said...

Ja det är verkligen sant att raggarkulturen är något alldeles speciellt. Mullret, den speciella stämningen som blir i en gammal jänkare. Och för att inte tala om musiken. Den är pricken över i:et. Spelas det fel musik i bilen kan det lika väl kvitta. Spelas rätt musik (rock’n roll eller teen) höjs stämningen och känslorna av att leva i nuet ger verkligen en kick.

Numera kör jag alltid, så pilsnerdrycken får vara för min del. Men inte fan har jag mindre kul för det - snarare tvärt om. För att inte tala om hur jag mår dagen efter…

Impala 65 har ju blivit en kultbil i Sverige. Och inte verkar det ta slut på dem bort i staterna heller. En strid ström importeras hit varje år. Över huvud taget så är nog GM:s produkter, och då med Chevrolet i spetsen den populäraste koncernen. Min favorit när det gäller Impala är nog 64:an. Det gick en sådan cabbe här i slutet på sjuttiotalet. Den drog mina blickar till sig vill jag lova. Samt en Dodge Custom Royal Lancer D-500 convertible. Den gick jag förbi varje dag när jag gick från skolan ner till busstationen. När jag blev äldre fick jag åka med i den, då var man kung!
Den modellen är fortfarande och kommer nog alltid att förbli en av mina verkliga favoritbilar. Forward Look håller i alla lägen! Och nu snackar vi pengar! De är mycket eftertraktade och växer verkligen inte på träd!

Själv kör jag nu Imperial 64:a, med tryckknappsautomat, precis som det satt i Darten faktiskt. Förövrigt kan inte de bilarna jämföras på samma år. Darten var ju ett lågprisalternativ och Imperial den dyraste vagnen Chrysler hade att erbjuda. Darten var en raggarbuske av sällan skådad art - men skoj hade vi i den! Hur föregående ägare hade lyckats trixa den igenom besiktningens nålsöga har jag ingen aning om. Förmodligen genom mutor - såsom en halv gris!

Vad det gäller Mustangen så parkerades den på ett gärde och stod där i 27 år. Sedan exporterades den till Norge! Tulltjänstemannen som tullade in den hade sett mycket, sa han. Men aldrig något liknande. Det gick åt många spännband för att få den på lastbilsflaket vill jag lova.

Erika said...

Kul att du har en klassiker och hoppas du vårdar den ömt.
50-60 tals amerikanarna börjar bli sällsynta i staterna nu.
Det är väldigt sällan man ser någon i trafik och priserna på de flesta modellerna ligger högre där än i Sverige.
Du vet inte vad som hände med Mustangen sedan?
Man glömmer lätt bort att det var en modell som också lanserades som lågprisbil.
Den delade bottenplatta med Ford Falcon som också gick mycket som pilsnerhäck här i Sverige.

Visst är det viktigt med musiken.
Jag måste erkänna att jag för tillfället snöat in på riktigt gammal musik.
Jag laddade hem fullt med Hillbilly och tidig Rock'n roll, samt en massa Hank W. till morsan och farsan och fastnade i tidsåldern.
Det är lätt att gilla sådant som: http://www.youtube.com/watch?v=6ItXSC_pyT0
Men jag lyssnar på mycket annan skum musik också fast då lite modernare...är inne på goth.
Men på något vis så sammanfaller det.