SD ger Reinfeldt ett ansikte

Det finns knappast något som gläder statsminister Fredrik Reinfeldt så mycket som när han kan bunta ihop Socialdemokrater och Sverigedemokrater i samma fålla. Därför gör han det numera så ofta han kan, allt troligtvis enligt någon väl utarbetad mediastrategi som frambesvärjts i mörka underjordiska grottor via tankesmedjor där hammarslagen ständigt bankar genom nätterna.

Fredrik Reinfeldt litar inte på Håkan Juholt för han kan inte "känna in samma positiva vibrationer" från Juholt som han gjorde med Mona Sahlin. Det hela handlar om att Håkan Juholt anses vara alldeles för mycket gammaldags Socialdemokrat och således är han enligt Reinfeldts klockrena logik nästan som en Sverigedemokrat.

Det vill säga. Är man emot privatiseringsskandaler, segregationssamhället samt allt annat hittepå som vi begåvats med sedan det borgerliga intåget så är man per automatik också företrädare för en negativ politik. Allt skall med andra ord vara som det har blivit och kritiken skall hållas på mattan ity annars är man bakåtsträvare och antagligen också rasist.

Jag tycker det är alldeles utmärkt att Fredrik Reinfeldt numera definierar sig som en beundrare av Mona Sahlin, detta skulle han antagligen inte ansett sig vara utan Sverigedemokraterna. Det är också bra att han sätter ned foten och öppet deklarerar att det samhälle som en gång födde honom, gav honom en bra start med lika villkor, samt möjlighet till att kunna bli politiker med alla de förmåner han haft genom livet också är något som är riktigt daterat och osunt.

För trots allt var det Socialdemokraterna och deras efterblivna politik som en gång i tiden såg till att vanliga medborgare kunde agera på någorlunda lika villkor i ett samhälle där vi inte blev motarbetade på grund av fel föräldrar eller inkomst.

Detta gäller måhända inte Fredrik Reinfeldt som väl knappast behövt fundera på om han skall behöva stanna hemma och vårda sina åldrade föräldrar i framtiden, men för människor från mer diversifierade socioekonomiska förhållanden, där man så smått börjat ana en återgång till gamla tider, finns nog risken att en osund längtan till den gamla socialdemokratin kanske inte ses som det allra sämsta alternativet.

I det reinfeldtska samhället har vi nämligen inte råd att gå till tandläkaren och behöver vi få medicin på krita gör vi bäst i att inte ha några betalningsanmärkningar för då blir vi utan.

I det reinfeldtska samhället sorteras "begåvningssvaga" barn bort från vidare utbildning, gamlas bajsblöjor vägs och ständigt mässas det om valfrihet precis som om det är något jättebra att det även finns sämre alternativ. För vem? Den som inte har råd eller den som på grund av sjukdom eller senilitet inte kan göra ett klokt val? För vem existerar de mindre goda alternativen i valfrihetens Sverige -  bevisligen finns de ju där!!

Alla som är kritiska mot den förda politiken betecknas nu som en koalition av Socialdemokrater och Sverigedemokrater. Enligt Reinfeldt får han inga "positiva vibrationer" från sådana människor.

Så praktiskt att ha en riktigt inkännande statsminister som dessutom tidigare avhandlat så filosofiska frågor som liv i rymden samt att svenskarna inom en snar framtid kommer att bli hundratals år gamla.

Det är möjligt att man lyckas skrämma bort en och annan mjukskallad Miljöpartist från oönskat vänstersamarbete genom att köra den där valsen om bakåtsträveri, och genom att sätta likhetstecken mellan sossarna och Sverigedemokraterna. Måhända är det väl också den utstuderade meningen då man tycks ha utsett maskrosvinsdrickarna till framtida hjälpredor och duktiga idioter.

Risken finns dock att väljarna ser igenom Herr Reinfeldts vibrationer och inte längre accepterar att pengarna som skulle ha gått till vår gemensamma välfärd skeppas ut ur landet genom riskkapitalbolag eller slängs på dyra coacher till arbetslösa.

Sedan kan man agera dyngspridare och spela rasistkortet bäst man vill.

DN
DN
SvD
Sydsvenskan